Debatt: Universiteten ska inte bedriva utrikespolitik

I ett aktuellt inlägg argumenterade vi för att det var fel av Uppsala universitet att uppmana regeringen att vidta åtgärder mot Israel med anledning av konflikten med Palestina. Högskolorna är förvaltningsmyndigheter under regeringen och som sådana bundna av grundlagens krav på opartiskhet, vilket utesluter officiella ställningstaganden i internationella konflikter. Grundlagens budskap är tydligt: högskolorna ska inte bedriva utrikespolitik.

Mohammed Haydar, Lova Marcusdotter och Tesfaye Woubshet Ayele, samtliga studenter vid Stockholms universitet, håller inte med (Dagens ETC 16/8). De ger flera exempel på hur högskolor och deras företrädare tidigare tagit ställning i politiska frågor. Så tog lärosätena ställning för Ukraina genom att avbryta forskningssamarbeten med Ryssland. I själva verket är, menar de, ”universitet i Sverige benägna att ta ställning för eller emot länder så länge det går i linje med den västerländska agendan”.

Ställningstagandet för Ukraina gjordes dock på dåvarande S-regerings uppmaning och inte på lärosätenas eget initiativ. Exemplet visar således inte på någon dubbelmoral vad gäller universiteten själva då de var tvungna att följa regeringens direktiv. Kritiken måste i så fall riktas mot regeringen.

Studenterna skriver i detta sammanhang:

”Kanske är det så att svenska universitet endast vågar ta ställning om kravet kommer från regeringen. Detta skulle dock endast bevisa att svenska universitet helt är underordnade regeringen och en absolut avsaknad av den akademiska frihet Olsson och Zetterholm säger sig värna.”

Att svenska universitet är underordnade regeringen är enligt ovan ett faktum och inget som behöver bevisas. Liksom att detta kan utnyttjas av klåfingriga regeringar som saknar respekt för akademins självständighet. Academic rights watch har aldrig upphört att dokumentera och kritisera hur svenska regeringar brukat sig av denna möjlighet, i strid med exempelvis Unescos rekommendationer från 1997.

Men att det förekommer politiska krav på högskolorna ursäktar inte att dessa tar politisk ställning i avsaknad av sådana krav. I Uppsalas fall kom initiativet att ta ställning för Palestina från lärosätet självt, inte från regeringen. Detta finner vi beklagligt och i strid med grundlagen.

Faran med att tumma på opartiskheten är att högskolorna blir ytterligare en politisk aktör bland andra.

Slutligen menar Haydar med flera att vi inte kan avkräva svenska lärosäten full opartiskhet då ”det skulle innebära en total handlingsförlamning av den svenska akademin”. Svenska universitet måste ”stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter, och bör inte ha någon roll i att de överges”.

Faran med att tumma på opartiskheten är emellertid att högskolorna blir ytterligare en politisk aktör bland andra och förlorar sin särart som en trovärdig, oberoende kunskapsresurs som kan komma alla medborgare till del, oavsett politisk uppfattning. 

När det gäller internationella konflikter menar vi att lärosätena gör störst nytta om de fokuserar på att sakligt och opartiskt beskriva och förklara skeendena, inklusive läget i fråga om mänskliga rättigheter, och sedan överlåter åt andra att ingripa politiskt i den mån detta är möjligt och önskvärt.

Kravet på opartiskhet innebär alltså inte att svenska lärosäten blir handlingsförlamade, utan är tvärtom en förutsättning för att de även i fortsättningen ska kunna väsentligt bidra till samhällsutvecklingen.