Islamofobi finns även i antirasisters retorik

2016 har hittills tragiskt nog gått i terrorns tecken. Från Bryssels tunnelbanestation och flygplats till Bagdad där 30 ungdomar som spelade fotboll dödades av en självmordsbombare; veckan innan skakades Turkiet av explosioner. Det går oftast inte lång tid innan Daesh tar på sig skulden för terrorattackerna. Våldet följs av en förutsägbar debatt om terrorism, där ena sidan ordinerar mer övervakning, rasprofilering, gränskontroll och bomber över Mellanöstern. Den andra sidan, oftast bestående av självutnämnda antirasister, pekar på hur vi måste minska segregationen och utsattheten bland unga muslimer i förorten så att dessa inte blir lydiga redskap i extremisternas händer. Det påpekas att Daesh mål är att öka spänningarna i samhället till den grad att de icke-muslimska européerna vänder sig emot den muslimska befolkningen, som i sin tur inte ser någon annan utväg än att söka sig till extremism.
Självklart finns det en förklaring bortom rasistiska stereotyper som förklarar varför vissa unga män väljer att sympatisera med Daesh, och frustration och en känsla av utsatthet finns säkert med bland orsakerna. Många antirasister använder denna välbeprövade tes för i välmenande syfte slå tillbaka högerns argument – men argumenten lämnar en bitter eftersmak.

I debatten beskrivs muslimer som tickande bomber, en grupp människor som enbart är så goda som samhället tillåter dem att vara. Behandla en muslim väl och den blir inte extremist; behandla den illa och den blir en sharialagförespråkande extremist med en förkärlek för bombälten över en natt, tycks argumenten gå. Som om muslimer endast tål islamofobi till en viss gräns, och om den överskrids blir de farliga.

Problemet med resonemanget är dels att det likställer islamofobins uppkomst med terror, som om fenomenet uppstod med Daesh, och dels att den syn på muslimer som ligger till grund för resonemanget i sig utgår från islamofobiska stereotyper. Muslimer antas vara en homogen grupp där alla delar liknande syn på världen, där fundamentalistisk terror ligger nära till hands om de utsätts för rasism. Det är viktigt att påpeka att islamisk terror främst drabbar muslimer. Under 2014 skedde nära 10 000 terroristattacker i världen. Nära 18 000 människor dödades i dåden, 14 722 av dem i länder med en muslimsk majoritetsbefolkning. Irak var värst drabbat med 6 362 dödsoffer.

Den ”muslimska extremismen” är inte ursprunget till den islamofobi som finns i världen eller anledningen till att muslimer fråntas sitt människovärde. Islam har länge setts som ”den andra” – en religion, kultur, och människor vars historia och utveckling inte hör hemma i Europas civilisation. Kortfattat så ses Islam och muslimer som en ny import som tillkommit de senaste decennierna och inte en religion vars anhängare funnits i Europa väldigt länge. Den västerländska stereotypiseringen av islam och muslimer är dock äldre än så. Stereotypiseringen var stark under 1800-talets kolonialtid och tider av nationalstatsbyggande, och förekommer även idag.

Året är nu 2016 och vi måste än idag påpeka att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är precis som alla andra människor, med skilda åsikter och förutsättningar. Tyvärr förekommer islamofobin även i goda antirasisters retorik.

Amra Bajric

Bibliotekarie, frilansskribent, debattör och föreläser om intersektionalitet.

Ibrahim Allhaffaji

Skribent och debattör.