Inhys i stället för avhys

Kära Anna König Jerlmyr!
Den 24 februari står du som huvudnyhet på DN:s förstasida och visar säckar och skräp under broar och i folktomma buskage. Så som det kan se ut vid våra sopsorteringsstationer runt om i stan. Du varnar för en framtid med kåkstäder i Stockholm och säger ”Det har blivit helt ohållbara sanitära och mänskliga förhållanden. Det är dags att agera.”

Ja, du har rätt, det är dags att agera! Men hur? Jo, du ropar på lag och ordning – och avhysning. Det är inget nytt. Katarina Taikons böcker om Katitzi vittnar om en lång svensk tradition i denna anda när det gäller romer. Som om vi stockholmare är de utsatta, offer för ett yttre hot vi måste värja oss emot med näbbar och klor. Men det är ju tvärtom vi som har makten att agera – och välja hur.

Ja, vi har lagar och regler om var man får bo. Men vad har våra medmänniskor från EU för val när det gäller boende här? De har ju inte som de flesta av oss när vi besöker deras länder möjlighet att välja och vraka mellan resebroschyrernas hotell-alternativ. All inclusive existerar liksom inte.

Vi har även fri rörlighet i EU. Men på vems villkor? När vi behöver arbetskraft, men inte när människor utan möjligheter till försörjning utnyttjar denna frihet?

Vi har också skrivit under FN:s konvention om mänskliga rättigheter om alla människors lika värde. Ett okränkbart värde – oavsett arbete, pengar eller framgång. Det grundar sig på och förutsätter en förmåga till empati och inlevelse, medmänsklighet och solidaritet.

Med risk för att bli kallad naiv, men visst vore det intressant att utmana våra invanda reaktioner och åtminstone våga tänka tanken: vad skulle hända om vi inhyste i stället för avhyste och bjöd in människor att bo i de rum som står tomma i vår stad?

Jag har inte svaret. Men kanske händer något oväntat och spännande? Som för Moa Grundemark, som DN skrev om i februari, som bjöd in två EU-migranter att bo tillsammans med henne och hennes barn under fyra månader. De blev vänner.

Jag förstår att din avsikt är att visa styrka, kraft och beslutsamhet. Men på bilderna ser du faktiskt rädd ut, Anna. Trots poliseskort. Du ser också märkligt ensam ut i de folktomma miljöerna.

Jag undrar: har du mött någon av dessa människor? Har du någon gång talat med någon av dem om deras situation? För det är ju människor vi talar om. Människor som inte har förmånen att leva samma relativt trygga liv som du och jag, Anna.

Ändå ser du rädd ut.

Dessa människor visar oss något; de ger fattigdomen i Europa ett ansikte. För er moderater i Stadshuset verkar problemet vara att de visar sitt ansikte just här – i vår stad.

De har även ett namn. Här, utanför Coop i min förort, heter de Claudia och Monica. De går att tala med. Om man vill.

Hör av dig, så kan du få träffa Monica eller Claudia – när hon nu kommer tillbaka från Rumänien efter att ha träffat sin man och sina fem barn, som hon har längtat ihjäl sig efter varje dag här i Sverige sedan hon kommit för att samla pengar till sin förlamade äldste sons läkarräkningar och mediciner.

Lyssna till deras berättelse. Låt dem bli hörda, innan du avhyser. Håll din tanke öppen, liksom ditt hjärta. Låt dem vara del av lösningen. Sedan när du lyssnat till dem det berör – EU-migranter liksom de medborgare, affärsidkare och representanter för Kista galleria du talar för i artikeln – kan vi tala om hur vi ska agera, vad vi tillsammans kan göra åt ohållbara sanitära och mänskliga förhållanden.

Här i Stockholm borde vi – de av oss som har förmånen att leva i trygghet och välstånd – ha alla förutsättningar att vara modiga och orädda, generösa och välkomnande i mötet med människor som saknar denna trygghet.

Och till sist: någon du talar med blir en människa för dig och är inte lika lätt att bara avfärda – eller avhysa. Och, vem vet, då behöver du kanske inte vara orolig längre, Anna!