Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Hur kan det vara fel att ta ett personligt ansvar för klimatet?

Bild: Frogella/Shutterstock

Dagens ETC.

Vad är det George Monbiot med flera tror att vi förlorar på att kämpa för arters fortlevnad, värna skogarna och ta cykeln? Det är inte nog, men här finns en i alla fall rörelse som inte leder rätt åt helvete.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Jag läser George Monbiots ­kommentar i Dagens ETC (11/8), om planetens vrål, som så tydligt hörs denna sommar av hetta och bränder. Han skriver om vad som ligger bakom och vad som måste till. Så kloka, dessa rasande ord om aktiv tystnad och om makten, som låter katastrofen fortgå. 

Han skriver också att miljöorganisationerna är helt fel ute med sina försök att förändra, som han anser, i det lilla. Stegvisa. Det är ett systemskifte och inget annat som måste till för att få ordning på klimatet. 

Jag förstår, men har invändningar. Resonemanget känns igen. Allt från Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” till Vänsterpartiets nedtoning av hela klimatfrågan och framför allt det egna ansvaret.

I samtal med människor, även yngre, noterar jag liknande åsikter (om de nu har några i frågan): Det är hopplöst att förändra alternativt enbart möjligt att förändra på systemnivå alternativt tveksamt om det verkligen behövs göras något.

Jag köper inte det. Varför skulle det vara en motsättning mellan att ta eget ansvar, det vill säga starta hemma, i grannskapet, i stadsdelen, och samtidigt ha som mål att i grunden förändra hela systemet: konsumtionshetsen, oljeekonomin, maktmissbruket, förödelsen som stora företag och obscent förmögna män står bakom? 

Menar George Monbiot och Vänsterpartiet och de tveksamma jag pratar med att det ena utesluter det andra? Varför skulle det göra det? Skulle de engagerade som installerar solceller, odlar för mångfald och ett litet tillskott på matbordet, demonstrerar på gatorna, minskar flygandet, äter mindre kött, jobbar år efter år med att rädda Arktis eller minska plasten i haven, skulle de/vi vara ett hot mot den omställning som verkligen behövs?

Jag antar att George Monbiot och andra anser att vi snöar in i vår egen navel när vi kollar hur det sätt vi lever på påverkar koldioxidutsläppen. Att vi inte ser skogen för bara träd. 

Jag menar att detta är en fullkomligt skev bild. Att själv försöka göra något positivt för klimatet och naturen är ju ett sätt att på basnivå åtminstone just, göra något, som inte sabbar. Förbättra där en kan. Försöka vara en del av lösningen. Inspirera andra. Kalla det inkrementalism, men det kan också vara en början på det stora som måste till.

Vad är det Monbiot med flera tror att vi förlorar på att kämpa för arters fortlevnad och äta vegetariskt, på att värna skogarna och ta cykeln? Det är inte nog, inte på långa vägar, men här finns en rörelse som inte leder rätt åt helvete, en rörelse som vill ha förändring i det stora, men som inte enbart väntar på att politiken ska vakna och ta sitt ansvar utan själva vill bidra. Nu. För att paniken hålls något lite på avstånd då, kanske. Men det innebär ju inte att vi tror att det är bra så. 

Lägg inte skulden på de som försöker. Det finns många sätt att åstadkomma den förändring som behövs. Att sitta och betrakta, eller helt vända bort blicken, eller att ge upp utan strid är inte lösningen.