Debatt: Historiens dårskap ekar över Europa

Under lata sommardagar har jag läst Theodor Kallifatides roman Bönder och herrar, utgiven 1975. Trots det allvarliga ämnet är det en bitvis underbart underhållande bok. Men det är också en brutal skildring av en våldsam period i Greklands historia. Den utspelas i den lilla byn Jalos, under den nazistiska ockupationen av landet. Romanen ingår i en svit om flera böcker. På egen hand är boken en historia utan huvudperson och utan slut, som hoppar mellan olika incidenter och karaktärer och som översiktligt tecknar utvecklingen i Grekland från tiden för det första världskriget till tidigt 70-tal.

Idag är det så gott som omöjligt att ta sig igenom Kallifatides historiska prosa utan att läsa in paralleller till eurokrisen. ”Det var inte lätt att vara grek på den tiden”, skriver Kallifatides lakoniskt, och det tycks inte ha blivit lättare. Grekland framträder som ett ständigt ockuperat land – italienare, tyskar, och engelsmän avlöser varandra. I slutet av boken kan man läsa: ”Man trodde att engelsmännen kom som befriare. I själva verket var de den nya ockupationsmakten. Stormakterna var inte klara med Grekland” (s. 232). Det är de ännu inte.

Det är något som ljuder över Europa idag, och det är det avlägsna ekot av historiens dårskap. Utan jämförelser i övrigt står det klart att EU och IMF definitivt har historiska föregångare. Bokens by Jalos skulle kunna ses som en metafor för merparten av det grekiska folket både då och nu. Jalos ligger långt ifrån Aten och den politiska makten, högt uppe i bergen, ovanför politikens vansinne. När italienare ersätts av tyskar som ersätts av engelsmän, blir byns invånare gång på gång fångade i en politisk situation de aldrig riktigt kan förstå eller rå över. Konsekvenserna blir kännbara och gemenskapen slås i spillror.                  

En av Kallifatides bäst tecknade karaktärer säger: ”Jag skall inte behöva svettas som en pinje, för att du, din lathund, skall dricka härligt kalla lemonader”. Den som talar är Lolos, byfånen, dåren, som funnit ett sätt att tjäna pengar på sina grannar. Idag är det de europeiska grannarna som talar till Grekland. De europeiska herrarna, med det förr så skuldtyngda Tyskland i spetsen, står nu och pekar mästrande. Och givetvis kan man förstå frustrationen hos länder som i åratal förväntas göra uppoffringar för grekernas skull. Det var grekerna själva som ville vara med i eurosamarbetet, och som sedan bad om ekonomiskt stöd. Det blir då lockande att ge efter för impulsen att den som misskött sig också ska straffas och botgöra sin synd.

Men de kalla lemonaderna är sedan länge slut i Grekland, precis som de tidigare varit i andra länder. Så när ska herrepolitiken få ett slut och skulder avskrivas? När ska herrarna äntligen klara av att se sig själva i bönderna?