Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Gör upp med idén om vanligt folk

Vilka är egentligen vanligt folk? undrar debattörerna.
Vilka är egentligen vanligt folk? undrar debattörerna. Bild: Foto: Jessica Gow / TT

Dagens ETC.

Både socialdemokrater och vänsterpartister gör anspråk på att vända sig till vanligt folk. Men föreställningen om vanligt folk kan bli både uteslutande och splittrande. Var finns den rörelse som skapar ett vi utifrån att vi är olika, ja kanske till och med ovanliga, för att därifrån ta fajten för jämlikhet? Det frågar sig Ulrika Andrae, Mikael Mery Karlsson och Mattias Poulsen iTillsammansskapet.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Den breda vänstern är en rörelse i djup kris. LO-förbundens medlemsras fortsätter år efter år. Socialdemokraterna har snart tappat varannan väljare sedan 2002. Vänsterpartiets ledning skryter om att de når över tio procentenheter i opinionsundersökningar, men faktum kvarstår att nästa två tredjedelar av de tillfrågade i samma undersökningar tänker rösta höger.

Arbetarrörelsen har förlorat det politiska ”vi” som en gång byggde rörelsen. Begreppet ”arbetarklass” tycks inte längre ha dragningskraft. Istället lämnar LO-medlemmar S för det högerextrema Sverige­demokraterna.

Arbetarrörelsen försöker nu bygga ett politiskt vi kring idén om ’vanligt folk’. Både höger och vänster inom socialdemokratin, LO:s ledning och vänsterpartiet har lyft fram vanligt folk som svaret på vilka det är som de kämpar för.

Vilka är egentligen vanliga? Är det den vanligaste, genomsnittliga invånaren i landet? Eller är det bilden av hur en vanlig samhällsmedborgare borde se ut? En ljushyad, svensktalande med stadigt jobb, normal funktionell kropp, hetrorelation med två barn som klarar sig utan bekymmer i skolan? Som flyger till sin semester, kan ta banklån och sannolikt bor i en bostad de själva äger?

Men föreställningen om vanligt folk är ett vi som bygger på att det finns ovanliga som inte hör hemma hos arbetarrörelsen.

Som den som mår så dåligt att det inte går att ha ett arbete. Pensionärer med pensioner som inte räcker till mat och hyra. Troende som försöker leva i enlighet med sin religion. Ensamkommande och andra flyktingar. Människor som är beroende av personlig assistans för att vara inkluderade i samhället, eller ens överleva. Människor som lever i förorterna eller på landsbygden men måste åka till stan för att få samhällsservice. De som vill föda barn i Norrland. De som kämpar för att få ekonomin att gå ihop varje månad. Barn och ungdomar som har svårigheter i skolan. Personer vars heltidssysselsättning i princip är att vara patient.

Vilka fler grupper ska avfärdas som ovanligt folk? Den splittringspolitik som socialdemokraterna gjort till sin egen har redan ställt dessa grupper emot varandra under förevändning att värna vad de kallar för vanligt folk. Då blir det också enklare att ignorera vanliga problem.

När Vänsterpartiet tar sats för framtiden är föreställningen om vanligt folk utgångspunkten även för dem. För att nå ut till vanligt folk ska Vänsterpartiet sluta använda vad de kallar för ”svåra ord” och ”alla ord som inte förkommer kring köksbordet”. Vems köksbord åsyftas? Vid våra köksbord diskuterar vi hur gymnasielagen skall tolkas. Vi pratar om hur socialen eller försäkringskassan har motiverat sina beslut. Vi använder svåra ord som ”cytostatikabehandling”. Vi pratar om vad vi skall göra de där två dagarna i veckan efter att biblioteket lagts ner.

 Det fanns en gång en arbetarrörelse där människor som bara hade gått några år i folkskola samlades runt köksbord för att i studiecirklar läsa originaltexter om filosofi och ekonomisk teori.

När Vänsterpartiets framtidskommission får svara på vad som behövs för en starkare vänster nämns inte ett ord om organisering i betydelsen att ge människor makt över sin egen vardag. Organisering är i Vänsterpartiets framtidsvision synonymt med medlemsvärvning, att skapa ett kampanj- och röstboskap att mobilisera en gång var fjärde år. Inget nämns om att genom den egna verksamheten skapa alternativ till splittringspolitik utanför parlamenten.

En vänster som tror sig behöva sluta använda ”svåra ord” för att nå ut till arbetarklassen är en vänster som har gett upp om tron på folkrörelsebildningens möjligheter. Det är en vänster som pyr av bildning- och klassförakt.   

Var finns det politiska alternativ för oss lite trasiga och knasiga på 2020-talet? Vilken politisk rörelse i dag vågar organisera de som drabbas hårdast av nyliberalismens bärsärkagång? Var finns ett politiskt alternativ som skapar ett vi byggt på gemensamma skillnader? Var finns den rörelse som skapar ett vi utifrån att vi är olika, ja kanske till och med ovanliga, för att därifrån ta fajten för jämlikhet?

Den forna vänster- och arbetarrörelsen visar sig gång på gång vara ointresserade av att vara med och skapa den rörelsen.

Det är upp till oss att skapa det politiska alternativet själva.