Debatt. .

2020-10-17 05:00
MP-språkrören Isabella Lövin och Per Bolund. Bild: Henrik Montgomery/TT
MP-språkrören Isabella Lövin och Per Bolund.
Puffetikett
Dagens ETC

Gnäll inte på MP – var tacksamma

Miljöpartiet får hård kritik av miljörörelsen. Men den senare borde inse att det vore en katastrof för klimatet att inte ha en allierad i de rum där dessa frågor faktiskt kommer avgöras, skriver Simon Källman.

Beskedet att Preem dragit tillbaka sin ansökan för utbyggnaden av raffinaderiet i Lysekil visar tydligt en sak: en stark miljörörelse förutsätter en fungerande arbetsfördelning mellan civilsamhälle, opinionsbildare och politiska partier. Alla aktörer har alla olika förutsättningar för att bidra till att göra Sveriges politik hållbar. Genom att komplettera varandra förbättras möjligheterna för rörelsen att påverka samhället som helhet. 

En förutsättning för detta är dock att det finns en förståelse för det mervärde som varje aktör, utifrån sin unika position, bidrar med. Samt att de utvärderas därefter. 

 

Detta är idag inte fallet. Miljörörelsen har systematiskt underskattat Miljöpartiets inflytande över svensk politik från regeringsställning, samtidigt som Vänsterpartiets påverkan som oppositionsparti återkommande överdrivits. 

Miljöpartiet är idag det enda parti kan antas gå in i svensk politik med miljö och klimat som främsta ingångsvärden. Opinionsundersökningar visar nämligen, gång på gång, att miljöpartistiska väljare prioriterar miljöfrågor framför allt annat, samtidigt som vänsterpartistiska väljare tydligt prioriterar jämlikhet och jämställdhet. Miljö och klimat är faktiskt, tro det eller ej, bara deras sjätte viktigaste fråga. 

 

Statsvetenskaplig forskning har visat att små partier vanligtvis positionerar sig i frågor i förhållande till sina egna väljare. Det är därför rimligt att anta att Vänsterpartiet, bakom stängda dörrar, framför allt prioriterar frågor som rör jämlikhet och jämställdhet. Detta antagande bekräftas när man tittar på hur Vänsterpartiet förhandlat under förra mandatperioden. I budget efter budget har man lyft viktiga välfärdsfrågor, på bekostnad av klimatet. 

Det råder inga tvivel om att små partier i regel har mycket större inflytande över svensk politik från regeringsställning än som oppositionsparti. Vore det inte för att Miljöpartiet suttit i regering så hade LNG-terminalen i Göteborg, utbyggnaden av Arlanda och, nu senast, Preems raffinaderi i Lysekil sedan länge varit verklighet. De har nämligen alla haft stöd i Sveriges riksdag, men har på ett eller annat sätt stoppats av Miljöpartiet från regeringsställning. 

 

Framtidens strider är många. Privatbilismen och suv-epidemin. Den subventionerade flygindustrin. Utökad produktion av förnybar energi och möjligheter till lagring av el. Miljörörelsen måste inse att det vore en katastrof för klimatet att inte ha en allierad i de rum där dessa frågor faktiskt kommer avgöras. Hittills har aktivism nämligen bara fungerat när det funnits politiker vid makten som varit beredda att fatta modiga beslut. 

Det är självklart förståeligt att Miljörörelsen har en faiblesse för partier i opposition. Gröna väljare är i regel starkt ideologiskt drivna och identifierar sig inte med partier som kompromissar. Miljörörelsen måste dock göras medveten om att onyanserade analyser och yttranden, där Miljöpartiets betydelse systematiskt underskattas, bidrar till att befästa bilden av Miljöpartiet som ett institutionaliserat maktparti – precis som ”de andra”. 

 

Miljörörelsens beröringsskräck med dess ”parlamentariska gren” har utan tvekan bidragit till Miljöpartiets dåliga opinionsläge, vilket mycket väl skulle kunna sluta med att Miljöpartiet knuffas utanför riksdagsspärren. Huruvida detta irrationella förhållningssätt grundas i okunskap eller en fåfäng relation till motståndets estetik låter jag vara osagt. 

Jag är den förste att medge att jag inte håller med Miljöpartiet om allt. Inte ens i närheten. Jag är däremot medveten om hur mycket vi har att tacka dem för. Därför är jag också vettskrämd för en svensk politik utan dem. Det borde miljörörelsen också vara.

 

 

Simon Källman 
Biträdande forskare vid Göteborgs universitet