Debatt: Ge plats åt grupper som halkar efter i välfärden

I välfärdsforskningen finns en tradition att belysa eftersatta grupper som inte har någon stark röst i samhällsdebatten. Den kända engelska välfärdsforskaren Richard Morris Titmuss (1907–1973) menade att ett samhälle måste bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste. Marknaden kan inte helt ta hand om medborgarna. Det är statens uppgift att se till så ingen hamnar utanför. Det finns dock inga automatiska mekanismer som gör att deras intressen tillvaratas när de breda grupperna driver sina intressen. Grupper som hemlösa barnfamiljer, människor som uppbär socialbidrag, omhändertagna barn eller andra grupper som ännu inte är integrerade i samhället har inga starka medlemsorganisationer som driver deras frågor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

13 forskare från olika vetenskapliga discipliner granskar i antologin ”Den kantstötta välfärden” vad som hänt med svensk välfärd under det senaste halvseklet. Nästan alla har fått det bättre i alla avseenden år för år. Den ekonomiska standarden och den disponibla inkomsten har till exempel stigit betydligt mer än inflationen under 2000-talet för de allra flesta.

Men de ekonomiska klyftorna håller på att öka mellan den stora majoriteten av medborgarna och en mindre grupp som halkat efter och inte fått ta del av samma standardhöjning som andra. Samtidigt har ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och i riksnormen för socialbidrag inte haft samma utveckling som den allmänna löneutvecklingen.

Grupper som till exempel arbetslösa, de som inte kommit in i socialförsäkringssystemet eller är utförsäkrade har halkat efter i välfärdsutvecklingen. Även de hälsomässiga klyftorna och segregationen på bostadsmarknaden har ökat.

Vi som fått det bättre och bättre år för år sedan millennieskiftet har förmodligen en begränsad erfarenhet av vad det innebär att leva på existensminimum, inte bli godkända av hyresvärdar eller att leva som trångbodda och inte integrerade i samhällsgemenskapen. Vi har kanske inte heller funderat över hur det ska gå i framtiden för barnavårdens klienter när det relativa avståndet till andra barn tycks öka.

I brist på egna upplevelser får vi våra uppfattningar från annat håll. Både de gamla och nya medierna är en viktig del av hur vi bedömer allvaret i olika sociala problem, hur vi förklarar dess uppkomst och hur de bäst ska lösas.

Det inte lätt att i dagens mediesamhälle fånga in den komplexa situation som omger dem som har andra ekonomiska och sociala förhållanden än majoritetsbefolkningen. Inte minst har underhållningsmedierna de senaste decennierna engagerat sig i socialpolitiska frågor. Det finns risk för att vi får en ytlig och tillrättalagd bild. Individuella tillkortakommanden lyfts fram medan strukturella faktorer döljs. En längre tids exponering i medierna kommer sannolikt att påverka opinionen i synen på hur välfärdsfrågor bäst ska hanteras.

Opartiskheten har sannolikt blivit mindre efterfrågad. Det är ingen slump att begreppet faktaresistens kommit upp på nyordslistan. Begreppet innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning.

Vi mäter välfärden mer än någonsin. Både mätteknikerna och måtten har blivit mer komplicerade och svårtolkade. Men vissa förhållanden är svåra att mäta. Fortfarande är kunskaperna bristfälliga om grupper i samhällets marginal som vare sig tidigare eller nu fångas upp det de officiella mätningarna. Undersökarna får inte tag på dem eller svarar de inte på enkäterna och utgör bortfallet i undersökningarna.

Privatiseringen inom välfärdssektorn har gått snabbt. Frivilligorganisationerna spelar en helt annan roll än de gjort tidigare. De fyllde upp det välfärdsvakuum som uppstod efter att det offentliga drog sig tillbaka under krisåren i början av 1990-talet. Det har blivit svårare att mäta och bevaka kvalitén i välfärden genom en uppsjö av privata utförare, inte minst inom den sociala barnavården. Frivilligorganisationerna kan inte bedriva socialpolitik och lösa strukturella problem. Det är svårt att tala om kvalitet i de härbärgen och värmestugor som vuxit fram som akutlösningar.

Välfärden är inte en gång för alla given. Den måste ständigt återvinnas. Det finns en rad problem som behöver lyftas upp och diskuteras, liksom vilka välfärdsmodeller som fungerar bäst för olika typer av sociala problem. När skillnader i samhället håller på att bli alltmer uppenbara finns en risk för att utvecklingen skapar splittring och att nya klyftor mellan medborgargrupper uppstår.

Därför behöver vi ett samtal valåret 2018 om vilka välfärden är till för, vem som behöver den mest och hur den ska se ut och organiseras. Annars kan vi inte åstadkomma förändringar. Det är inte självklart att eftersatta grupper kommer att få någon större uppmärksamhet i årets valdebatt.