Ali Esbati: Vår budget prioriterar inte rikas lyxkonsumtion

För regeringen verkar nästan allting omöjligt. Välfärden behöver 28 miljarder, men får en klapp på axeln och uppmaningen att “effektivisera”. Massiva uppsägningar i verksamheter som redan går på knäna kommer som ett brev på posten. Klimatmålen missas ett efter ett, och regeringen försöker inte ens ge sken av att de kommer att uppnå dem. En sak är däremot alltid möjlig att hitta pengar till: skattesänkningar och subventioner åt de välbeställda.

Hur hamnade vi egentligen här? En sak är säker: det handlar knappast om folkviljan. Den överväldigande majoriteten av det svenska folket vill utan tvivel ha en stark välfärd och göra det som krävs för att rädda klimatet.

Förklaringen är istället att den här politiken kommit att framstå som en naturlag. De senaste 30 åren har svensk ekonomisk debatt dominerats av idén att nedskärningar och eftersatta investeringar är något oundvikligt.

Internationellt har debatten gått vidare för länge sedan. I USA investerar president Bidens regering massivt i klimatomställning och upprustad infrastruktur, och lyckas dessutom pressa inflationen. I Spanien, även det ett land som klarat inflationskrisen milsvitt bättre än Sverige, satsar regeringen brett på att stärka välfärden och de svagaste hushållen.

Svensk ekonomisk präglas alltså av ett slags zombie-idéer. Det är hög tid att råda bot på det – och det är precis vad Vänsterpartiet gör i vår ekonomiska politik. Denna skiljer sig på två helt avgörande punkter från alla andra politiska partiers.

För det första handlar det om de löpande kostnaderna. Om vi vill ha en välfärd som fungerar måste statens inkomster täcka utgifterna. Sedan 90-talets början har skattekvoten sänkts med 7,7 procentenheter, vilket motsvarar minskade skatteintäkter på 440 miljarder per år. För nästa år föreslår regeringen mer än 20 miljarder i ytterligare skattesänkningar. Det säger sig självt att det inte går ihop med bibehållen, än mindre förbättrad, kvalitet i den skola, vård och omsorg som vi alla är beroende av.

Vi menar att vår gemensamma välfärd är vår rikedom. Vår budgetmotion innebär inkomstförstärkningar på 84 miljarder. Det åstadkommer vi genom högre skatter på höga inkomster, en särskild skatt på bankernas övervinster, men också avskaffande av ett antal ineffektiva, orättvisa och mycket dyra skattesubventioner som främst riktar sig till de mest välbeställda.

Sammantaget innebär det att vi i vår budget har betydligt mer resurser att lägga på att möta upp välfärdens behov, och på att stödja hushåll som kämpar med att få hushållsekonomin att gå ihop. Det går förstås att tycka att mer pengar till de rikaste att konsumera för måste prioriteras framför detta, men vi är en debatt vi gärna tar.

För det andra handlar det om finansiering av de investeringar som klimatomställningen kräver. För att kunna göra detta har vi föreslagit ett moratorium på statens överskottsmål, vilket skulle frigöra 830 miljarder över en tioårsperiod. Primärt gäller det att äntligen se till att klimatomställningen går från ord till handling — från diskussioner om hur målen borde se ut, till de konkreta insatser som krävs för att faktiskt uppnå dem. Men det är också avgörande insats för att göra svensk industri konkurrenskraftig, och det skulle skapa minst 70 000 nya jobb, och pressa arbetslösheten med 1,5 procentenheter.

Allt detta är fullt möjligt. Sveriges statsfinanser är idag extremt starka, med en offentlig skuld på strax över 30 procent av BNP. Med vårt förslag skulle den siffran om tio år ligga på ungefär 40 procent. Det vore i så fall två tredjedelar av Tysklands nuvarande statsskuld och EU:s budgetkrav, hälften av det faktiska genomsnittet inom EU, och en tredjedel av USA:s.

Det som verkligen är oansvarigt är att underlåta att göra de investeringar som vi vet krävs, samtidigt som skuldsättning och ekonomisk risk fortsätter att skjutas över på hushållen. Eftersatt infrastruktur, inte minst inom tåg och transport, och alldeles för litet bostadsbyggande hämmar svensk industri redan idag, vilket skapar flaskhalsar som driver upp inflationen.

För varje år som går utan att vi tar tag i klimatkrisen ökar kostnaderna för att skydda samhället från dess akuta effekter, liksom omfattningen av de investeringar som kommer att krävas för att vända utvecklingen.

Sammanfattningsvis är det vi lägger fram en skattepolitik som ser till att fixa resurserna till välfärden och stärker hushållens ekonomi, och en investeringspolitik som tar ansvar för att lösa klimatkrisen, samtidigt som den säkrar industrins konkurrenskraft och pressar ner arbetslösheten.

I en ökänd artikel från 1992 slog Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt (M) fast att “den enda vägens ekonomiska politik ska fullföljas”. Vi menar att vi vandrat denna enda vägen väl länge nu — och att inte mycket tyder på att den leder oss dit vi vill. Det kan vara dags att jämföra kartan och terrängen på nytt.

För i verkligheten finns det förstås alltid flera vägar. Politik handlar om att vilja och att förverkliga det man vill. Om målen kan vi vara oense. Men om man menar att vi ska fortsätta leva i ett land där välfärden fungerar och att vi bör göra de investeringar som krävs för att rädda klimatet, då måste vi tala klarspråk vad som krävs.

Då måste vi säga rakt ut att vi är beredda att prioritera det gemensamma framför de rikastes lyxkonsumtion. Då måste vi våga använda de finansiella verktyg vi har för påbörja det nya gröna samhällsbygget.

Det är en väg som kan leda oss inte bara ur de akuta kriserna, utan kan dessutom mot ett rättvisare, rikare och starkare samhälle, för alla. Det är en väg vi är övertygade om att många vill följa oss på, och som vi inte drar oss för att prata om.