Debatt: Funkisskatten bestraffar funktionshindrade

Det är helt otroligt. Sveriges funktionsnedsatta, som har mindre än 10 000 kronor i månaden, kommer om inget görs att få betala mer i skatt än både höginkomsttagare och pensionärer per hundralapp. Genom att beröva oss möjlighet till ekonomisk bastrygghet fråntar riksdagen oss möjligheten att leva som vanliga medborgare. Vi är på väg att bli nådehjon!

Regeringen måste lägga fram en höstbudget som innebär att det jag kallar ”funkisskatt” för personer med sjukersättning försvinner.

Funkisskatten är mellanskillnaden mellan skatten på löneinkomst och skatten på inkomst genom sjukersättning. Den lägsta ersättningen som en funktionsnedsatt vuxen person får är 9 804 kronor per månad före skatt om denne aldrig fått möjlighet till löneinkomst. Skatten på denna inkomst är 2 318 kronor per månad. 7 486 kvar att leva på. Hade dessa 9 804 kronor intjänas som lön blir skatteavdraget 1 532 kronor per månad, vilket ger 8 272 kronor kvar att leva på.

Således betalar en person, som på grund av funktionsnedsättning fått en redan mycket låg sjukersättning, 786 kronor mer i skatt än om samma belopp erhållits som lön. I dag lever cirka 170 000 personer i Sverige (96000 kvinnor och 74000 män) med ersättning på den här nivån.

Sjukersättning tills vidare och aktivitetsersättning är ersättningar man beviljas för att man inte bedöms kunna arbeta på den ordinarie arbetsmarknaden. En högre skatt, med motivet att det ska löna sig att arbeta, innebär snarare en bestraffning av oförmågan att göra det. Det förtydligas ytterligare av att den som till följd av hög ålder inte förväntas arbeta också har en lägre skatt.

Sedan 2008 har vår levnadsstandard i förhållande till den som kan få och inneha ett reguljärt jobb sjunkit med minst 30 procent.

Visst finns bostadstillägget som täcker cirka 92 procent av kostnaden för en lägenhet med en hyra på upp till 5400 kronor i månaden, men då får man inte äga mer än 120 000 kronor och inte ha mer än 25 000 kronor i bankmedel.

Takhyran för personer med sjukersättning har inte höjs mer än marginellt sedan år 2000. Sedan dess har många hyror skenat. Är det en medveten politik för att vi ska bli hemlösa och sedan tvingade till kommunala boenden?

Denna skattepolitik som började 2008 fick mig att lämna det parti jag var med i 2010 och jag kommer att fortsätta att bekämpa detta till dess att politiken erkänner att detta är fel.

Det som är det farligaste med den socioekonomiska devalveringen av oss med funktionsnedsättningar är att om vi inte har en egen ekonomi så kan vi inte leva självständigt. För att vi ska kunna ha självbestämmande och leva som andra måste vi ha en grundekonomi som ger oss den möjligheten annars blir vi nådehjon.

Vill man lösa problemet med att funktionsnedsatta inte får jobb så måste man jobba med arbetsmarknaden och strukturerna där. Det skulle dessutom sänka de höga sjuktalen. Inte genom att fattiggöra de personer som inte har förutsättningar för en arbetsmarknad som ställer orimliga krav. 

Trots denna av politiken väl kända situation så inför regioner och kommuner nya avgifter. Nu senast Region Örebro som vill införa en avgift på hjälpmedel och vägrar undanta LSS-gruppen trots att hjälpmedelsutredningen föreslår just det med hänsyn till gruppens ekonomiska situation. Med hänvisning till likabehandlingsprincipen.

Likabehandlingsprincipen borde då även kunna tillämpas mellan de som på grund av ålder arbetsbefrias som de som arbetsbefrias på grund av att AF och FK kommit fram till att de inte kan arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. Dessa ska inte dömas till livslång fattigdom på grund av en otillgänglig arbetsmarknad.

Det är oerhört viktigt att takhyran i bostadstillägget höjs såsom för ålderspensionärer. Höjs inte den blir många funktionsnedsatta hemlösa med de kostnader och ovärdighet det innebär för den svenska modellen.