Debatt: Fullt av faktafel i ledare om Adoptionscentrums ansvar

De misstankar och anklagelser som förekommer angående adoptioner från Chile till Sverige under 70-, 80- och 90-talet är allvarliga och berör väldigt många människor. De utredningar som görs i Chile uppmärksammas med all rätt i Sverige och Adoptionscentrum skulle välkomna en svensk genomgång av hur Adoptionscentrum, tillsynsmyndigheten NIA och svenska tingsrätter arbetade på den tiden. Det är därför med stigande förvåning som vi läser Dagens ETC:s ledare, publicerad på etc.se den 13 oktober. Resonemanget utgår i många avseende från rena faktafel, obekräftade uppgifter och svepande anklagelser. Kajsa Ekis Ekman får naturligtvis kräva en utredning och kritisera såväl Adoptionscentrum som svenska staten för dess agerande. Men det bör rimligen göras utifrån fakta och inte utifrån rena felaktigheter. Alla de människor som berörs, i Sverige och i Chile, förtjänar att informationen behandlas korrekt av såvälsvenska myndigheter och organisationer - som av svenska medier.

Här följer en kort redovisning av de faktafel vi konstaterar vid ensnabb genomläsning:

• Den rapport som nu offentliggjorts i Chile och godkänts av den chilenska deputerande kammaren är inte den i media uppmärksammade statliga brottsmålsutredning som pågår sedan ett par år tillbaka - utan härrör från en parlamentarisk kommission som utrett de statliga organisationernas agerande i samband med eventuella oegentligheter vid adoptionsförfaranden och inskrivning av underåriga samt kontroll vid deras utresa ur landet. Brottsmålsutredningen pågår fortfarande och har inte offentliggjort något resultat ännu.

• Rapporten konstaterar att det förekommit organiserade oegentligheter för ekonomisk vinning och i samarbete med internationella organisationer. Varken länder eller organisationer pekas ut.

• Den chilenska socialarbetaren som nämns i texten har aldrig varit representant för Adoptionscentrum.

• Anklagelserna som riktas mot den chilenska socialarbetaren i ledaren är inte bekräftade av chilenskt rättsväsende. Hur kommer det sig att hennes namn publiceras?

• Utpekandet av Adoptionscentrums tidigare medarbetare är flagrant. Hon står inte anklagad i Chile och borde därför inte göra det i svenska medier heller. På vilket sätt är namnpubliceringen pressetiskt korrekt?

• Adoptionscentrum är inte utgivare av den bok som ledarskribenten hänvisar till. På uppdrag av ISS (International Social Services) och IIN (Instituto Americano del Niño, ett organ inom OAS) lät Adoptionscentrum däremot översätta Allmänna Barnhusets bok "Adoption - en vägledning för socialarbetare och svenska myndigheter för handläggning av adoptionsärenden" till spanska. Denna bok presenterades på ett seminarium i Quito, Ecuador 1979, arrangerat av IIN. IIN och ISS spred sedan boken i flera latinamerikanska länder genom de SIDA-projekt som organisationerna genomförde för att öka antalet inhemska adoptioner.

• De tydliga regler ledarskribenten hänvisar till, antar vi är den lag (16.346) som reglerade när adoptionen formellt kunde slutföras. Lagen reglerade inte hur länge ett barns bakgrund skulle utredas eller hur länge biologisk släkt skulle eftersökas.

• Barn hade inte fått svenska namn innan adoptionen var påbörjad. Däremot hade de blivande adoptivföräldrarna i sin ansökan fått uppge vad de önskade att döpa sitt blivande barn till, om de skulle godkännas som föräldrar. När domstolen i Chile godkände adoptivföräldrarna angavs barnens nya, svenska namn. Så går det än idag till i flera länder, oavsett hur lång tid det går innan adoptionen vinner laga kraft.

Lotta Bergkrantz
Kommunikatör Adoptionscentrum

Svar direkt

Allt finns i den chilenska statliga utredningen

Adoptionscentrum har förmedlat över tvåtusen adoptioner från Chile till Sverige. Det har nu klarlagts i den chilenska statliga utredningen att i hundratals fall har det rört sig om människohandel. Barnen togs från sina mödrar med lögner om att de dött, med utpressning och övertalning. Många familjer har nu återförenats och själva kunnat konstatera att såväl föräldrar som barn som adoptivföräldrar har blivit förda bakom ljuset. Självklart bär Adoptionscentrum ansvar för sin egen verksamhet. 

Att Adoptionscentrum idag, 2019, fortfarande inte kan erkänna detta är anmärkningsvärt. De invändningar Lotta Bergkrantz har mot min artikel borde hon isåfall ta med den chilenska statliga utredningen, där mina uppgifter står att finna. (Jag skriver tydligt att det är den statliga utredningen jag syftar på, och att inga domar fallit än.) Där skrivs exempelvis namnen ut på både Elmgren och Uribe som Adoptionscentrums anställda; den senare har även samarbetat med utredningen och lämnat ifrån sig allt material. Fem böcker är märkta Adoptionscentrum och där finns dokumentation om de fall Uribe handlagt för er räkning. Hon och Esmeralda Quesada uppger sig ha förmedlat 1238 barn, "på egen hand och inom ramen för svenska Adoptionscentrum". Uribe var socialarbetare knuten till barnhemmet Casa Nacional del Niño, som samarbetade med sjukhuset Calvo Mackenna fram till 1975. Då barnhemmet inte längre fick tillstånd att adoptera bort barn utomlands började Uribe, enligt egna uppgifter, att tillsammans med Elmgren använda sig av privatpersoner som omhändertog barnen i väntan på adoption, för AC:s räkning. (INFORME ESTADO DE AVANCE INVESTIGACIÓN EN CAUSA ROL IC 1044-2018 , s 4)

Att Adoptionscentrum använde sig av en manual som man tryckt och låtit översatta, där det beskrivs hur mödrar kan övertalas att lämna bort sina barn - försvarar Bergkrantz med att det inte är de som skrivit manualen? Vad är det för fånerier? Vad håller ni på med? Varför väljer inte Adoptionscentrum att lägga korten på bordet? Jag tror att det skulle betyda mycket för de som berörs, om sanningen kom fram. Det här trixandet och försöken att rädda sitt eget skinn försvårar processen för många, som behöver få veta för att kunna läka. 

Kajsa Ekis Ekman