Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Föräldrar till döva måste få mer stöd

Dagens ETC.

I dag, den 14 maj, är det teckenspråkets dag. Dagen firas eftersom teckenspråket erkändes som ett officiellt språk den 14 maj 1981. Trots erkännandet kvarstår många hinder.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I dag, den 14 maj, är det teckenspråkets dag. Dagen firas eftersom teckenspråket erkändes som ett officiellt språk den 14 maj 1981. Trots erkännandet kvarstår många hinder, skriver Daniel Lakso från Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn.


Alla barn har rätt till ett språk och rätt till att ha en god kommunikation med sina föräldrar. Samtidigt ser vi hur föräldrar till döva barn, hörselskadade barn och barn med språkstörning genom ett stelbent system och hårda regler hindras från att ha rätten till god kommunikation. Det gäller att vara om sig och kring sig och våga bråka för att det ska hända något. Det upplever vi föräldrar som har barn med särskilda behov hela tiden. Häromveckan kunde vi läsa om hur en familj i Lekeryd hindrats att delta i så kallad TUFF-utbildning (Teckenspråksutbildning för föräldrar). För att båda föräldrarna ska kunna gå en TUFF-utbildning behövs en rimlig ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den ersättning som idag erhålls genom CSN är bara kaffepengar. Den täcker knappt matkostnaderna för en kursvecka. Alternativet är då att vända sig till Försäkringskassan för att få tillfällig föräldrapenning, vilket föräldrarna i Lekeryd gjorde. Tillfällig föräldrapenning kan dock bara tas ut av en förälder åt gången. Det innebär alltså i praktiken att föräldrarna måste välja om mamma eller pappa ska lära sig teckenspråk och kanske i förlängningen tvingas att vara tolk i kommunikationen mellan den andra föräldern och barnet. Försäkringskassans beslut har överklagats, tagits upp i förvaltningsrätten, fått avslag. Eventuellt kommer överklagan att gå vidare till Kammarrätten, troligtvis med samma utgång.

Dessa stelbenta regler ger barn med behov av teckenspråkig kommunikation inte samma förutsättningar att ha en fullgod kommunikation med sina föräldrar. Förutom stela bidragsregler är även omfattningen på de så kallade TUFF-kurserna långt ifrån tillfredställande. En TUFF-utbildning är sammanlagt 240 timmar. Efter genomgången kurs är det upp till föräldrarna själva att gå på andra kurser arrangerade av landsting, kommuner, föreningar och folkhögskolor. Man kan jämföra detta med exempelvis SFI (Svenska för invandrare) som enligt skolverkets rekommendation ska omfatta 525 timmar. Vi vill på inget sätt ställa SFI mot TUFF-utbildningen, men vi vet också att SFI på inget sätt är fullt tillräckligt för att få en fullgod svenska.  Vi kan också jämföra med våra närmsta grannländer där också teckenspråksutbildningarna för föräldrar är betydligt mer omfattande.

240 timmar teckenspråk ger oss föräldrar som har möjlighet att lösa finansieringen genom att ta ut komptid eller semester en basal teckenspråksnivå, men när våra barn når tredje, fjärde klass blir språket mer komplext och det blir allt svårare att möta våra barn på deras villkor i kommunikationen. En språkbarriär uppstår. Utredning efter utredning pekar på att antalet utbildningstimmar i teckenspråk till föräldrar inte räcker för att man på ett ”funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnets utveckling” (TUFF-förordningen SFS 1997:1158).

Under åtta år har det gjorts sex utredningar som påvisar problemen, men ingen vågar lägga fram ett förslag som hjälper oss föräldrar; utökat antal timmar, en utbildning inte bara under förskoletiden utan tills barnen/ungdomarna går ut gymnasiet och en ersättning motsvarande tillfällig föräldrapenning.

Många av våra barn går i SPSM:s skolor där sju av tio elever går ut med ofullständiga betyg. Vi föräldrar gör det inte lättare för våra barn, då vi inte alltid räcker till som hjälp och stöd i skolarbetet eftersom vi inte kan språket fullt ut. För var ska barnen få hjälp om inte hemma? Som förälder handlar det också om så mycket mer än att vara ett stöd för barnen i skolarbetet. I vår uppfostrande roll vill vi förmedla normer och värderingar och diskutera såväl frågor om samhället som om det personliga och privata med våra barn. När våra barn inte förstår oss, eller inte kan förmedla sina tankar och känslor till oss tröttnar de snart. För oss är det smärtsamt att inte kunna föra en dialog med våra egna barn om viktiga och svåra ämnen som hör livet till.

Sist och slutligen grundar sig frågan i Barnkonventionen; framför allt § 3 Barnets bästa i första rummet. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men ibland måste samhället hjälpa till.

DHB är Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn.

00:00 / 00:00