Farligt förlöjligande av östasiater

Under årets höstlov anordnar Östasiatiska museet, en del av Världskulturmuseerna, en dramatiserad visning där besökare möts av majoritetssvensk personal som klätt ut sig till ”kineser”. Detta är ytterligare ett exempel på ett sammanhang där svenskasiater får möta sig själva i form av vita i yellowface, som om vi inte fått nog av detta redan. Vi var flera med östasiatiskt ursprung som protesterade vilket har lett till att museet nu har omformat sin visning och plockat bort det dramatiserade inslaget. Problemet är att Östasiatiska museets rasperformativa tilltag endast är ett exempel i en lång rad med rasstereotyp representation av östasiater.

Västerländsk kultur i allmänhet, och svensk populärkultur i synnerhet vimlar av yellowface – det vill säga icke-asiatiska skådespelare som på olika sätt iscensätter en förenklad och ofta nedsättande karikatyr av vad som generellt ses som asiatiska drag. Utöver själva den yttre kostymeringen, följs ofta iscensättningen av en rad förlöjligande och förminskande drag: utstående tänder, kisande ögon, hysteriskt kroppsspråk, oförmåga att skilja på R och L, asexualitet eller hypersexualisering. Vi möter detta i reklam, bland skämtartiklar, i teaterföreställningar, i ståuppshower, i barn- och underhållningsprogram och inte minst i svensk public service. Faktum är att man som östasiat förväntas nöja sig med att svensk representation av östasiater utförs av vita personer i yellowface.

Sverige har en lång tradition av yellowface bakom sig. Ett äldre exempel är bjurholmspojken Verner Öhlund, mer känd som Warner Oland, vars karriär bestod av att upprepade gånger spela östasiat i Hollywood. Denna tradition har sedan reproducerats av ett otal skådespelare i en rad folkkära produktioner, där Madame Butterfly och Miss Saigon är två älskade exempel. Yellowface har även importerats i hög grad genom populära hollywoodproduktioner som Breakfast at Tiffany’s.

När asiater dock ges utrymme att representera sig själva så är det ofta i extremt stereotypa roller. Män får främst gestalta asexuella patetiska töntar (Sixteen Candles och Polisskolan) eller exotiska, gärna onda härskare (Fu Manchu, Shogun, Marco Polo), medan kvinnor får roller som underdåniga geishor, prostituerade eller brotts- och krigsoffer (Jägarna, Plutonen, Full Metal Jacket, Himmel och jord).

För oss svenska östasiater är detta vardag. När vi inte möter oss själva i yellowface, så möts vi i stället av både en majoritets- och minoritetsbefolkning som drar rasistiska ramsor, tjingtjongande, folk som drar i sina ögon och grinar med överbett. Det händer på förskolan, i skolan, i affären, på gatan och i våra adoptivfamiljer. Det som är anmärkningsvärt är dock att Sverige inte har någon nämnvärd historisk relation till den östasiatiska delen av världen, och de flesta majoritetssvenskar känner enbart svenskasiater i form av adopterade, det vill säga personer som inte själva bär upp sina ursprungskulturer annat än genom sina utseenden. Traditionen att förlöjliga östasiater är en del av en importerad kolonialkultur, som på grund av svensk historielöshet anses som oproblematisk, trots att det kan få allvarliga konsekvenser på både individnivå och strukturellt plan.

När Björn Skifs stoppar sockerbitar under läppen och gör ”karate”-sparkar, Anders Lundin bär kulierhatt på Skansen, Mi Ridell tar på sig peruk och löständer för att lura sina gäster att hon är japan, när Henrik Schyffert och Johan Rheborg tar på sig päronkostymer och pratar med fejkasiatisk accent eller när Kim Sulocki limmar fast långsmala svarta mustascher i Göta Lejons produktion Förklädet rättfärdigar man det bemötande många östasiatiska barn och vuxna får på regelbunden basis. Denna ensidiga representation signalerar att våra utseenden bara är värda att karikeras eller exotifieras.

All denna icke-representation av icke-vita i allmänhet och östasiater i synnerhet är en del av västerländsk mainstreamunderhållning. Rasstereotyper i populärkulturen genererar en skev människosyn som i längden kan leda till en avhumanisering av icke-vita. Det är lättare att ignorera och diskriminera avhumaniserade folkgrupper. Vi måste tillsammans motverka detta, men det känns så svårarbetat när så många majoritetssvenskar – inte sällan uttalade antirasister, tillika ledande skribenter och kulturpersonligheter – betonar att representation inte är av vikt, utan snarare handlar om rasprofilering.

Maria Fredriksson, lärare

Lisa Wool-Rim Sjöblom, serietecknare