Debatt: EU tar sikte på framtiden – men Sverige missar tåget

I Trafikverkets nyligen presenterade inriktningsunderlag för transportsystemet (15 januari) saknas den järnvägssatsning EU efterlyser. I järnvägens barndom var Sverige pionjär vilket var väldigt viktigt för utveckling av näringsliv och välstånd. Nu är Sverige rejält på efterkälken. Tidöregeringen missar tågtrafikens potential och klamrar istället fast sig vid ogrundade prognoser om kärnkraftsutbyggnad och tekniska lösningar som ännu bara finns på ritborden hos bil- och flygindustrin.

Fossilenergi utgör blodomloppet i transportsektorn som använder tre fjärdedelar av den importerade oljan. Att fasa ut oljeberoendet är nödvändigt både för att nå klimatmål och för att stärka Sveriges beredskap i händelse av krig. Tidöregeringens sänkning av bensin- och dieselskatten kommer att öka Sveriges sårbarhet. Beslutet att ändra reduktionsplikten så att fossilandelen i drivmedlet blir större späder också på sårbarheten.

EU:s arbete för att skapa ett sammanhängande järnvägsnät över nationsgränserna tog fart i samband med den arabiska våren då fanns ett hot om blockad i Hormuzsundet. Intresset av att frigöra sig från import av energiråvara tog ny fart när Ryssland startade krig i Ukraina. De kapningar som nyligen skett i Röda havet är en ännu en påminnelse om den sårbarhet EU:s import av fossil energi utgör. 

EU-parlamentet och EU-länderna enades strax innan jul om nya den förordning som reglerar det transeuropeiska transportnätet. Genom att bygga bort flaskhalsar och felande länkar ska det bli ett sammanhållet järnvägssystem i EU. De nordiska huvudstäderna ska kopplas till varandra genom transportkorridoren Skandinavien-Medelhavet. Hela sträckan mellan Oslo och Stockholm som tidigare inte varit inkluderat finns nu med när EU reviderar förordningen. Gröna företrädare i EU-parlamentet har drivit på för den järnvägsutbyggnad som behövs för att tågtrafiken ska kunna erbjuda attraktiva alternativ till såväl bil- som flygresor.

Att bygga för mer vägtrafik motverkar klimatmålen.

Regeringen bör följa Riksrevisionens rekommendation om att avbryta planeringen för icke igångsatta infrastrukturinvesteringar med låg nytta. Att bygga för mer vägtrafik motverkar klimatmålen. I kombination med den lånefinansiering som möjliggjorde att Öresundsbron kunde byggas finns det då plats för samhällsnyttiga uppgraderingar av järnvägen.

Elektrifiering av transportsektorn måste kombineras med krav på transporteffektivitet. Den största effektivitetsvinsten uppnås genom att flytta transporter från flyg och väg till järnväg. Malmbanan är en av flera angelägna godssatsningar. Brist på plats på spåren är en stor orsak till att tågen blir sena. För att få ordning på tågtrafiken krävs fler spår Stockholm/Göteborg/Oslo/Malmö, Gävle-Sundsvall samt annan järnvägsutbyggnad. Utbyggnaden av nya stambanor är angeläget för att frigöra kapacitet till utökad regionaltågstrafik och godstrafik på befintliga stambanor. Att nya stambanor beräknas bli dyra beror på att Trafikverkets förslag utgår från traditionell markförlagd banvall. Istället borde planeras för en höghastighetsbana på bropelare. Den går snabbt att bygga, klarar översvämningar bättre än markförlagd järnväg och minskar såväl markintrång som schaktmassor. 

I Sverige är järnvägen ett virrvarr där alla skyller på andra och ingen tar ansvar för att tågen kommer fram i tid. Regeringen är ansvarig för styrning av statliga myndigheter. Staten måste ta ett övergripande ansvar för hela järnvägsanläggningen och att det finns gynnsamma villkor för tågtrafik. Järnvägssystemet är ryggraden i kollektivtrafiksystemet och resenärer påverkas dagligen av bristande kapacitet och dålig punktlighet. Dagens situation är helt oacceptabel. Människor som väljer tåg av klimat- eller andra skäl, ska ha tillgång till bekväma tågresor och tillförlitliga tidtabeller.