Opinion
Debatt: Ett försvarstal för oss som är intresserade av true crime
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Dagens ETC har publicerat en debatt av Tova Jertfelt, där hon ifrågasätter samhällets växande intresse för true crime. När personer i hennes närhet diskuterar ”The Ted Bundy Tapes” och dokumentären där R Kellys offer berättar om övergreppen de utsatts för, skriver hon att hon fylls av en iskall kyla och förundran:
”Varför ska jag titta på två män som manipulerar och våldför sig på kvinnor? Vad finns det för lärorikt med detta? Varför intresserar sig folk så för den här typen av dokumentärer?”
Kvinnor står för den största andelen av konsumtion av true crime; podcasts, böcker och tv-serier. De flesta populära podcasts om true crime har mellan 60-70 procent kvinnliga lyssnare. ”My Favorite Murder” snittar över 80 procent kvinnliga lyssnare.
Att kalla true crime för ”mysig fredagsunderhållning” som Jertfelt gör i sin krönika är nog så långt från min upplevelse av true crime som man kan komma. För de flesta av oss i ”true crime-communityt” är det ett sätt att konfrontera våra största rädslor, ett sätt att känna oss mindre ensamma i en värld där kvinnor utsätts för systematiskt våld av män. Vi vill försöka förstå, försöka gräva oss in i sinnet hos dem som orsakar våld, död och sexualbrott. Hur kan vi undkomma? Hur kan vi förebygga? Vilka varningssignaler ska vi se efter? Hela våra liv har vi blivit uppfostrade att vara rädda för män, samtidigt som vi inte får lov att döma män. True crime har för många av oss blivit ett sätt att försöka förstå hur dessa män kan komma undan gång på gång på gång. I fallet med R Kelly som Jertfelt tar upp blir det väldigt tydligt att det funnits bevis för att han förgripit sig på kvinnor sedan många år tillbaka – men han har ändå gått fri fram tills i dag. Hur har det blivit så och vad kan samhället göra för att förebygga det? Det är till stor del tack vare dokumentären om honom som fler kvinnor har vågat träda fram och berätta om vad han har gjort mot dem – vittnesmål som i slutändan ledde till att han greps.
Låt oss även säga det i kör: True crime är en möjlighet för oss att för en gångs skull få lov att äga narrativet. VI får berätta, VI får ifrågsätta, VI får granska, analysera och döma män som mördar och våldtar.
Man kan undra varför vissa fruktansvärda historiska händelser kan återberättas gång på gång och betraktas som viktig information att lära sig något av, medan andra händelser tydligen ska tigas ihjäl och sopas under mattan för att det är för obehagligt att diskutera. Det har gjorts hundratals dokumentärer om andra världskriget, mängder av böcker har skrivits, paneldebatter om förintelsen har ägt rum och många av oss har åkt på klassresor till Auschwitz. Gör vi det för att frossa i hur vidrigt livet var för de människor som drabbades av kriget och förintelsen? Nej, vi gör det för att vi vill lära oss något, för att vi inte får glömma. Lika lite bör vi glömma de brottsoffer som drabbats av blint våld i händerna på enskilda förövare. Mäns våld mot kvinnor bör och ska diskuteras.
Med det sagt: Det är en otroligt viktig diskussion att ha; detta om var gränsen går innan något enbart handlar om att vältra sig i detaljer, beskrivelser av brottsoffers kroppar och skadorna de fått. Precis som att det är irrelevant i en våldtäktsrättegång att ta upp vad brottsoffret hade för underkläder så är det irrelevant för media att publicera obduktionsprotokoll och ingående beskrivelser av sexuellt våld. Men, vi kommer aldrig att komma bort från faktumet att våldet som kvinnor utsätts för ofta är en annan sorts våld än det som män utsätts för och att det är viktigt att sätta i kontext. Som Aftonbladets krimredaktör Johanna Bäckström Lerneby har sagt om medias skildringar av mäns våld mot kvinnor:
”Kvinnor mördas på ett annat sätt än män. Det som skiljer ett mord på en kvinna respektive en man åt, är det övervåld som används när män mördar kvinnor. Ofta med kniv. Aldrig med ett dödande hugg i hjärtat. Utan männen hugger 10, 20, 30 gånger i hennes kropp. Det finns ett raseri när kvinnor mördas som inte finns på samma sätt när, till exempel, de kriminella gängen skjuter ihjäl varandra. Vi måste berätta om mäns våld mot kvinnor. Och vi måste göra det genom att beskriva verkligheten, precis som den är. Det finns inget annat sätt. Därför är det viktigt att även beskriva detaljer. Före och efter döden. Att detaljerna blir makabra går inte att undvika när morden och våldet är makabert. Kroppsdelar, antal hugg, att mannen väger 120 kilo och kvinnan 60 kilo, att hon var rädd för honom innan. Allt är viktigt att berätta för att försöka göra vidden av illdåden begripliga.”
Som sagt, det är inte alltid lätt att veta vart gränsen går, jag tror inte att någon av oss sitter med facit i den frågan. Men brottsoffer och deras anhöriga ska behandlas med respekt.
Tova Jertfelt avslutar sin krönika med att konstatera att populärkulturen borde hållas till ansvar för mängden av true crime som produceras för andra att ta del av:
”Allt medan bilden av kvinnan som svag och undergiven, och mannen som manipulativ, aggressiv och känslokall upprepas och förstärks. Allt medan offren tvingas återuppleva sitt trauma via Netflix, SVT play, löpsedlar, sociala medier.”
Här undrar jag om vi ärligt talat lever i parallella universum. För mig så framstår kvinnorna i dokumentären om R Kelly som allt annat än svaga och undergivna. De är modiga, starka och äger sin historia. De är en inspiration för andra människor som önskar att de vågade säga ifrån, stå upp och sluta stå ut. Jag är glad för att vi lever i en tid där de fått en plattform att berätta om mannen som förgrep sig på dem.
