Debatt: Ensamkommande och ensamkämpande

Det bor några flyktingungdomar hemma hos oss. Jag tänkte säga att jag gillar dem. Och det gör jag, verkligen. Men som för alla som befinner sig i en pressad situation är det inte alltid så himla lätt att bara stötta och vara en tillgång för varandra. Det blir småkonflikter och slitningar. Vi är tillsammans i det här nu, flyktingarna och vi. På gott och på ont.

Flyktingarna är pressade. Av att vara på flykt. Och att upptäcka att Sverige kanske inte är den fristad – och slutet på flykten från våld och elände – som de trodde. Migrations-verket tar inte bara lång tid på sig, utan fattar utvisnings-beslut på alltmer lösa grunder. Tyvärr är detta inte bara pressande för flyktingarna. Även vi som försöker göra en insats för dem upplever att marken gungar under fötterna. Vad har vi, egentligen, att komma med? Vi ger dem tak över huvudet, hjälper dem med läxor, skjutsar till bussen, förklarar saker de inte förstår. Men vi kan inte ge dem ett långsiktigt och fungerande sammanhang. Samhällets signal är att de egentligen borde åka tillbaka, att vi inte riktigt vill ha dem här, att de inte borde ha kommit hit från början. Då är det svårt att motivera dem till att gå i skolan, att lära sig språket, att göra vettiga saker. Det blir, som sagt, som i alla grupper som är satta under press, gnälligt och irriterat. Vi trodde att vi gjorde något bra när vi tog hand om människor på flykt, men vi blir snarast ifrågasatta.

Stoppa utvisningarna.

65 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. En obegriplig siffra. Provocerande nog verkar den gängse reflektionen vara att vi inte kan ta hand om alla dessa människor. Som politisk ståndpunkt har denna vinkel på situationen sin kanske närmaste förebild och föregångare i Marie Antoinette. Man vet inte om det bara är total okunskap om sakernas tillstånd eller okonstlat, rentav fulländat, egenintresse. Om vi kan hålla gränserna stängda för utsatta människor, men samtidigt vara öppna för allting vi behöver, typ plast, palmolja och diesel, så har vi ett perfekt system för maximering av vår egen välfärd.

Öppna gränserna i en omfattning som står i proportion till skillnaden mellan vår välfärd och flyktingarnas ofärd.

Vi är bortom politik. Det handlar inte om åsikter, värderingar eller bedömningar. De som bestämmer förhandlar bara. Ingen vet vad de politiska partierna egentligen står för. När media analyserar vad som händer fladdrar värderingarna och sakfrågorna förbi som något närmast ovidkommande. Vad som verkligen kan förklara läget är rävspelet, koalitionerna och 4-procentspärren. Vi som fortfarande, helt otidsenligt, tänker att det är våra övertygelser som ska vägleda våra beslut och handlingar är förlamade. Det enda vi kan göra är att tappa hakan.

Men kanske är just förlamningen vårt bästa vapen. Det sprider sig en känsla av inte vilja bidra till ett samhälle som behandlar människor så illa. Varför ska man jobba kommunalt, statligt eller över huvud taget med något som ingår i samma system som Migrationsverket och de politiska koalitionerna? Och det här är ingen anarkistisk rörelse eller känsla. Det är inte obstinata ungdomar som vill vara lite provocerande. Vi är vuxna familje-människor med utbildning och ansvarsfulla jobb och positioner. Vi kanske inte vill vara med längre. Vi kanske sätter oss på tvären.

Ai Weiwei har gjort en film om flyktingar. Jag läste en kulturartikel om den. Där fördes ett resonemang om att människor tenderar att vara lojala med folk i närheten, folk som har liknande levnadsomständigheter. Vi hjälper gärna människor som ingår i vårt “vi”, eftersom man själv en dag kanske behöver hjälp. Därför har vi svårt att solidarisera oss med människor på flykt långt borta och med främmande livsvillkor, skrev artikelförfattaren. Jag vet inte. Jag tar nästan vilken lojalitet som helst framför lojaliteten med de som i vår närhet, i vårt samhälle, trycker ner och ifrågasätter det som vi försöker göra i vår vardag – något bra för andra människor. Jag är inte lojal med de som vill utvisa unga människor till Afghanistan, jag är inte lojal med de som tycker att Sverige är fullt, jag är inte lojal med de som inte vill väga vårt överflöd mot flyktingarnas brist på sammanhang och möjligheter.

Vi är tillsammans i det här nu – de ensamkommande och de ensamkämpande.

Axel Lindén, Författare till Fårdagboken (utgiven hösten 2017 på Albert Bonniers förlag)