Debatt: En feministisk utrikespolitik måste agera mot Erdoğan

I Turkiet likställs kritik av president Erdoğan och hans regim med terrorism. Gripanden och fängslanden sker oavbrutet och har blivit ett medel man använder för att försöka skrämma och trycka ner alla demokratiska rörelser och organisationer i landet. Den stad där den kurdiska oppositionen är starkast och där prokurdiska partiet HDP har sitt starkaste stöd, Diyarbakir, är särskilt utsatt.

Den 22 maj genomförde regeringens polisstyrkor en operation riktad mot olika hus i staden. 18 personer attackerades. Operationens huvudmål var kvinnliga kurdiska politiker – 13 kvinnor och 5 män. De representerade Rosa Kvinnoorganisationen (RKD), en organisation bekämpar tortyr, Fria Kvinnorörelsen (TJA), Demokratiska Regionala Partiet (DBP) och HDP. Man attackerade även RKD:s kontor och beslagtog organisationens dokument, vilket skedde utan att man kontaktat organisationens advokat. RKD är en paraplyorganisation, där en lång rad organisationer ingår. RKD är den enda organisation i staden som bekämpar våld mot kvinnor och stödjer våldsutsatta kvinnor.

Den 26 juni greps 42 personer i sju städer. Denna attack drabbade funktionärer inom DTK, HDP, DBP, RKD samt ledande personer i fackföreningar och olika frivilligorganisationer. Huvudmålet var även denna gång politiskt aktiva kvinnor. Gripandena var ytterst våldsamma.

Följande drabbade exempelvis Sevil Rojbin Cetin, medlem i HDP:s distriksstyrelse och tidigare borgmästare i staden Edremit, som utsattes för grym tortyr under mer än tre timmar av specialpolis i hennes lägenhet, där hon bodde ensam.

Polisen släppte lös två hundar i hennes hem, som bet henne i benen så djupt att köttet höll på att lossna. Poliserna svor och förolämpade henne genom att överösa henne med sexistiska tillmälen samtidigt som de slog henne med gummibatonger, sparkade henne, stampade på hennes fötter och armar och slog sönder hennes läppar. De misshandlade praktiskt taget varje kroppsdel. De slet av henne kläderna och fotograferade henne halvnaken. Hennes skador finns dokumenterade i en läkarrapport.

Den turkiska regimen beskyller falskeligen demokratiska organisationer och organisationer som försvarar kvinnors mänskliga rättigheter för terrorism. Själv begår den terrorbrott och grova brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten. Den för ett ständigt pågående lågintensivt krig som med jämna mellanrum övergår i direkta krigshandlingar mot grannländerna Kurdistan/Irak och Syrien.

För ett decennium sedan pågick fredsförhandlingar mellan den turkiska regimen och flera kurdiska organisationer. Det turkiska parlamentets talman Cemil Çiçek inbjöd då officiellt RKD till samtal. Men sedan president Erdoğan avbröt en långvarig vapenvila mellan den turkiska militären och PKK, under vilken olika kurdiska organisationer förhandlat med regeringen, har situationen allvarligt försämrats. Det gäller särskilt sedan regeringen proklamerat undantagstillstånd i flera städer i de kurdiska områdena, vilket medfört att den socioekonomiska situationen för många där blivit outhärdlig.

Det sistnämnda gäller idag inte bara de kurdiska områdena. Turkiets ekonomi var under isen redan före coronapandemin. Nu kan inte annat väntas än att krisen fortsätter att fördjupas. Desperationen tilltar och missförhållandena måste döljas. Utspelen och våldsamheterna riktar sig inte bara mot diskriminerade etniska folkgrupper och grannstaterna – nu utpekas även ”inre” fiender. Kvinnorörelser och kvinnoorganisationer utmålas som regimens fiender.

Det är hög tid att den svenska regeringen i handling demonstrerar vad som menas med att föra en feministisk utrikespolitik. Kvinnorörelsen i Turkiet vill nog gärna också veta vad som menas.