Debatt. .

2014-07-31 15:52
Kajsa Ekis Ekmans ledare från den 27 juni.
Kajsa Ekis Ekmans ledare från den 27 juni.

"Effektiv argumentation om surrogatbarn – men är den sanningsenlig?"

Innan vi börjar använda barnen som slagträ i debatter bör vi fråga oss vad det egentligen är för fakta vi baserar våra påståenden på, skriver Andreas Bengtsson i en replik på Kajsa Ekis Ekmans ledare ”Nu börjar surrogatbarnen att tala ut” (27 juni).

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kajsa Ekis Ekman målar upp en bild av att surrogatbarnen nu protesterar på bred front mot surrogatmödraskap. Barnens röster måste få höras och de är ilskna och förbannade. En mängd citat radas upp i ledaren och Ekis Ekman skriver att ”De startar bloggar, driver kampanjer och bildar föreningar som Anonymous Us och Donor Children.”

Tittar man närmare på det Ekis Ekman påstår ser man att Anonymous US inte alls startats av något surrogatbarn. Sidan startades av Alana S. Newman som själv kommit till via spermiedonation. Är då sidan fylld av arga surrogatbarn som Ekman påstår? Nej, av alla de anonyma berättelser som framkommer på sidan är det endast ett barn som är så kallat surrogatbarn. Det ”barnet” skriver att det inte spelar någon roll om hen har kontakt med sin surrogatmamma och hen verkar vare sig vara förbannad eller ilsken. Det finns också en surrogatmamma som skriver på sidan, men hon är bara glad över att få hjälpa ett barnlöst par. Det barn som Ekis Ekman citerar i sin ledare och felaktigt påstår är ett surrogatbarn från sidan Anonymous US är i själva verket en ung vuxen som kommit till via spermiedonation och har ingenting alls med surrogatmödraskap att göra.

Inte heller Donor Children är någon organisation där besvikna och arga surrogatbarn protesterar. Istället är det ett nätverk där barn som kommit till via alla former av donation, IVF eller surrogatmödraskap kan utbyta erfarenheter och träffa andra i liknande situation.

Berättelserna från Anonymous US visar att det är att det är flera ungdomar och unga vuxna som är besvikna och arga. Det är dock ofta en ilska över att inte ha fått veta något om sitt ursprung eller att de inte ens fått veta att de kommit till via äggdonation eller spermiedonation. Flera känner sig lurade, vilket är helt förståeligt.

När det gäller de två bloggarna Ekis Ekman menar kommer från två så kallade surrogatbarn liknar dessa berättelser mycket av det som går att läsa på Anonymous US. Att känna sig lurad under sin uppväxt, att som tonåring plötsligt få veta att allt det man trott om sin uppväxt och sitt ursprung inte stämmer. Den ena av bloggarna, som skrivs av Brian, har dock inte blivit uppdaterad på över sju år. Brian skrev om sina känslor som 16- och 18-åring, hur han känner idag är dock svårt att veta.

Det Ekis Ekmans ledare kokar ner till är alltså uppgifter från en sju år gammal blogg samt en blogg från en ung kvinna som är arg och besviken på sina föräldrar för att de ljugit om sättet hon kommit till på.

Att använda sig av argument som ”barnets bästa” eller barnens röster för att förbjuda surrogatmödraskap som Ekman gör är givetvis ett effektivt sätt att föra en debatt. För vem kan påstå att man inte vill ”barnets bästa”?

Men vi ska också komma ihåg att det är samma argument som användes när man ville fortsätta förbjuda giftermål mellan människor av olika hudfärg i USA i slutet av 60-talet. Barnen skulle få anknytningsproblem och identitetskriser. Man anklagade paren för att vara själviska och egoistiska om de skaffade barn då barnen skulle klara sig mycket sämre. Man påstod till och med att barnen riskerade få allvarliga sjukdomar då DNA:et inte var gjort för att blandas på det sättet.

Innan vi börjar använda barnen som slagträ i debatter bör vi vara försiktig och fråga oss vad det egentligen är för fakta vi baserar våra påståenden på.

Den forskning som hittills har följt upp de barn som fötts genom surrogatmödraskap har inte kunnat hitta annat än att dessa barn och familjer fungerar lika bra som andra. Mer forskning behövs dock, det är det bästa botemedlet mot okunskap och fördomar.

Till dess att mer forskning har genomförts och vi har verkliga fakta framför oss bör vi vara lite mer försiktiga när vi serveras enkla svar på svåra frågor. Hur ideologiskt välsmakande dessa svar än är bör vi alltid ta oss tid att ställa oss frågan. Stämmer verkligen det här?

Andreas Bengtsson
Grundare av sajten surrogat.info

Svar direkt, Kajsa Ekis Ekman:
Det minsta man kan göra är att lyssna

Då Andreas Bengtsson är grundare av sajten surrogat.info, en av de mest aktiva i Sverige för en legalisering av surrogatmödraskap, och dessutom själv skaffat barn på detta sätt, kan jag förstå att han reagerar på min text.

Att barnen börjar höja sina röster är något helt nytt i surrogatdebatten. Men istället för att lyssna och visa respekt för dessa röster går Bengtsson till motattack och avfärdar barnen med att de är för unga, för få, att de lagt ner sina bloggar och att de går samman med andra som kommit till genom donation.

Men nej, upprinnelsen till min text är inte, som Bengtsson påstår, en ”sju år gammal blogg, samt en blogg från en ung kvinna som är arg och besviken”. Denna ”unga kvinna” är trettioett år, heter Jessica Kern, född genom surrogatmödraskap och startade förra månaden en kampanj i USA för att förbjuda surrogatmödraskap. När hon vittnade om sin erfarenhet i Washington DC:s federala domstol 2013 började andra kontakta henne och hon är nu på väg att starta en förening för de som kommit till genom surrogatmödraskap.

Än så länge skriver de på Donor Children, Donor Sibling Registry och Anonymous Us. Där finns inte en, utan ett tjugotal berättelser om surrogatmödraskap. Wendy Kramer från DSR berättar att ”barn födda genom surrogatmödraskap är en snabbt växande grupp i vårt community” och Alana S Newman från AU berättar att många av dem fortfarande är så unga att de vill vara anonyma. Och när Bengtsson avfärdar Brians berättelser med att han skrev sin blogg ”som 16- och 18-åring för sju år sedan, hur han känner idag är dock svårt att veta” är respektlöst. Anledningen till att Brian stängde ner sin blogg går tydligt att läsa: ”Jag vill inte ha min blogg full av reklam för surrogatagenturer. Kräks. Jag vill börja skriva igen, men det är så svårt. Ibland önskar jag att jag kunde stoppa huvudet i aschlet och låtsas att jag aldrig hört om surrogatmödraskap, men... det är vem jag är.”

Det är inte lätt att ta till sig dessa berättelser eller veta hur representativa de är – men det minsta man kan göra är att lyssna.

Kajsa Ekis Ekman