Debatt: Dyra avgifter stoppar barns kultur

Så damp den ner genom dörrinkastet – informationen om kursstarten för min dotters fortsättningskurs i fiol vid Kulturskolan i Stockholm. Och med den informationen om att terminsavgiften har höjts från 750 till 950 kronor. Till det kommer avgiften för hyra av fiolen, 300 kronor per termin. Sammantaget en terminskostnad på 1 250 kronor alltså. Om min yngre dotter också vill börja spela blir kostnaden den dubbla.

Om det är mycket pengar eller inte beror nog på vem man frågar, och vad man jämför med. För alla som har svårt att få ekonomin att gå ihop är dock avgiften på en sådan nivå att det finns anledning att tveka om en kurs vid Kulturskolan verkligen ska prioriteras. Att hushåll med en sammanlagd årsinkomst under 378 400 kronor (motsvarar en sammanlagd månadsinkomst för hushållet på cirka 31 500 kronor) kan ansöka om nedsatt avgift är då förstås bra, men även för hushåll med högre årsinkomst än så kan avgiften avskräcka. Effekten blir då att barn från hushåll med sämre ekonomi inte har samma möjlighet att delta i kommunens kulturskola än barn från hushåll med bättre ekonomi.

Det råder bred enighet om att kulturen är viktig för barn och unga, och det finns inte brist på fluffiga texter på högsta politiska nivå. I FN:s barnkonvention, som sedan årsskiftet är svensk lag, finns skrivningar om att konventionsstaterna ska ”respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet” och i de nationella kulturpolitiska målen som riksdagen beslutade 2009 står det att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att barns och ungas rätt till kultur särskilt ska uppmärksammas. Siffrorna på Kulturskolans fakturor har dock större praktisk betydelse än dessa fina formuleringar.

Hur ser det då ut i andra kommuner kan man undra. Bara i kommunerna i Uppland är skillnaderna väldigt stora. I Östhammar och Älvkarleby är kulturskolan avgiftsfri för barn och unga, och i Knivsta kostar undervisning och instrumentshyra sammantaget 1 500 kronor. Däremellan placerar sig de övriga kommunerna. Höga avgifter är alltså ingen naturlag.

Landets kulturskolor är viktiga aktörer i arbetet för barns rätt till kultur. De måste vara inkluderande och tillgängliga med låga eller inga avgifter. Om kommunerna inte kan lösa detta på egen hand behövs en större styrning på nationell nivå. Det måste gå att omsätta Barnkonventionens (lagens) skrivningar om lika möjligheter till kultur från ord till handling.