Debatt. .

2015-11-24 03:00
Bild: Thomas Borberg/AP

Det krävs ett ekonomiskt paradigmskifte för att tackla klimatkrisen

I dagens ekonomiska beräkningar överskattas kostnaderna för klimatåtgärder, vilket skapar en klimatpolitisk bromskloss. Det bristfälliga fokuset på kortsiktigt kostnadseffektiva utsläppsminskningar gör att den nationella omställningen sannolikt både fördyras och fördröjs, skriver Max Jonsson och Hampus André.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Klimatförhandlingarna i Paris anses redan vara ett historiskt möte, där samtliga medlemsländer förväntas bidra till avtalet. I ett nationellt perspektiv är det därför viktigt att kunskapsläget är väl underbyggt och i linje med den mer vetenskapligt orienterade ekonomin, där ekonomiska aktiviteter erkänns ha ekologiska gränser, och som därmed har ett bredare perspektiv på fördelar och nackdelar med klimatpolicy. I Sverige har klimatpolicyutvärderingen till stor del underbyggts av modellresultat från den ekonomiska allmänjämviktsmodellen EMEC, som används av Konjunkturinstitutet (KI).

En tydlig problematik med EMEC-modellen är hur kostnader för utsläppsminskningar överskattas, vilket skapar en klimatpolitisk bromskloss. Sverige överträffade exempelvis med marginal de nationella målen om utsläppsminskningar fram till 2010. Samtidigt uppvisades en starkare BNP-tillväxt än vad som till och med beräknades som möjligt i EMEC-modellens referensscenario, där inga ytterligare utsläppsåtgärder vidtas. En av förklaringarna till detta är att det i verkligheten sker förändringar i form av teknikutveckling, beteendeförändringar och outnyttjade effektiviseringar som modellen inte kan fånga upp i och med sin statiska karaktär. Modellen utgår också från att resursfördelningen innan exempelvis en koldioxidskatt är optimal, vilket leder till att det oundvikligen sker en BNP-förlust vid en strukturomvandling till mindre kolintensiva sektorer. Den oroväckande slutsatsen är därmed att den önskvärda utvecklingen som Sverige med facit i hand uppvisade år 2010 inte ens är möjlig att beskriva i den ekonomiska modell våra politiker är tvungna att förhålla sig till vid klimatpolitiska beslut.

EMEC:s främsta uppgift är att jämföra vilka policies eller åtgärder som är kostnadseffektiva. Men eftersom övergången till ett lågskolssamhälle är en långtgående process snedvrids tyvärr systematiskt åtgärdsplaner efter vad som är kostnadseffektivt inom de närmsta 10-15 åren, vilket är tidsramen för dessa modellberäkningar.  Det har gjort att åtgärder utomlands förespråkas framför inhemska, vilket fördröjer den omställning som ändå i slutändan måste ske på hemmaplan. På det här sättet har modellen ett bristfälligt fokus, baserat på kortsiktigt kostnadseffektiva utsläppsminskningar, som gör att den nationella klimatomställningen sannolikt också fördyras på grund av inlåsningar i fel strukturer.

Enligt en politiskt sakkunnig på Miljö- och Energidepartementet spelar det ingen roll att KI själva i sina rapporter ofta redogör för modellens underliggande antaganden och brister när politikerna varken har tid att läsa mer än sammanfattningarna eller tillräcklig kunskap om hur de kondenserade resultaten ska tolkas. Inför regeringens klimat- och energipolitiska proposition 2008 föranledde EMEC sannolikt en starkare inriktning på åtgärder utomlands eftersom politiker tvingades förhålla sig till överskattade BNP-förluster på cirka åtta procent vid inhemska åtgärder. För några år sedan kritiserade myndigheten också målet om en fossiloberoende fordonsflotta med hänvisning till samma siffror (bensinpris på 42 kr/litern) som de bedömde som orimliga i sin egen rapport.

EMEC-modellen bygger på den nationalekonomiska teori som till stor del tillåtit, och på många sätt även utgjort den drivande kraften bakom, klimatproblematiken. Det är därmed naivt att förvänta sig att ett nationalekonomiskt verktyg som EMEC också ska vägleda oss till en lösning.

Lyckligtvis finns det både hopp och sans rent ekonomiskt i att våga driva omställningen till ett lågkolssamhälle. Svensk klimatpolicyutvärdering behöver en mer dynamisk modell som kan spegla den långsiktiga lönsamheten i klimatåtgärder. I bästa fall också tillsammans med en mer kvalitativ diskussion där också andra värden än BNP får ta plats. Det skulle ge ett underlag som möjliggör och rationaliserar Professor Johan Rockströms utmaning om ett fossilfritt samhälle redan år 2030. I en föränderlig värld driven av en klimatkris, där gröna aktiviteters lönsamhet ökar för varje dag, vill man inte vara ett land som sätter de kortsiktiga billiga utsläppsminskningarna först och den oifrånkomliga gröna omställningen sist.

Max Jonsson, Hampus André 
Civilingenjörer inom energi och miljö (med industriell ekologi som inriktning). Har skrivit gemensam masteruppsats om EMEC-modellen och dess effekter på klimatpolitiken.
Tema

Klimatmötet i Paris

Artiklar