Debatt: Den konstnärliga friheten måste värnas

Samhällsdebattens motsättningar handlar i högre grad om kultur och identitet snarare än om traditionella frågor om ekonomisk fördelning och välfärd. Mitt i allt detta står den fria konsten, vars roll nu tydligt sätts på prov, utmanas och ifrågasätts, , skriver Alice Bah Kuhnke (MP), kultur- och demokratiminister.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

I vårt land har det skapats ett ramverk för att kulturpolitiken ska kunna främja kulturens frihet. De stödgivande myndigheterna arbetar med fristående arbetsgrupper, som i sin tur består av sakkunniga inom respektive fält. I myndigheternas övergripande instruktion ingår att arbeta för att kulturen ska kunna bli tillgänglig för fler. Att förstå dessa grundläggande principer är helt avgörande för förståelsen av kulturpolitik.

Min och Miljöpartiets utgångspunkt är den konstnärliga friheten. När konsten får vara fri har den stor potential att bryta ny konstnärlig och intellektuell mark. Det är därför av största betydelse att den konstnärliga friheten värnas så att den kulturella utvecklingen ska kunna stå i full blom.

Under min tid som kulturminister har jag ytterligare förstärkt principen om armlängds avstånd, bland annat genom att ha arbetat fram en museilag som stärker museernas oberoende från politiken, och genom att kraftigt ha ökat anslagen till den fria konsten. Inför nästa mandatperiod vill Miljöpartiet stärka konstnärernas sociala och ekonomiska villkor ytterligare.

De som under åren återkommande har utmärkt sig för att försöka styra konstens innehåll är de konservativa partierna. Den tidigare moderatledda regeringen visade prov på en långt gången ambition om att försöka styra museernas innehåll utifrån syften som inte är lämpliga som utgångspunkt för en frihetlig kulturpolitik.

Ett första exempel är då den tidigare moderatledda regeringen gav Riksutställningar i uppdrag att ”utifrån en global omvärldsanalys och kartläggning visa på möjligheterna för den svenska museisektorn att utveckla och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige”, vilket resulterade i den omtalade rapporten Museerna och mångfalden.

Ett andra exempel är uppdraget till den tidigare museiutredningen som slog fast att ”olika mångfaldsperspektiv behöver beaktas i museers verksamhet”. Ett tredje exempel är uppdraget till Statens historiska museer om att ”utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar”.

Det visar en ambition, inte om att den verksamhet som skapas utifrån professionell museiexpertis också ska nå hela allmänheten, utan om att direkt försöka påverka museernas innehåll. Det står i skarp kontrast till den museilag som jag och den nuvarande regeringen har inrättat.

När den fria konsten blir snäppet mer politiskt utmanande svajar de konservativa partierna än mer i frågan om den konstnärliga friheten.

Kristdemokraterna verkar i en lång och gedigen tradition av moralpanik. Ett exempel i närtid är då en ledande kristdemokrat rasade med moralisk indignation över ett verk föreställande en slokande flaggstång, utifrån argumentet om att han som vald politiker företräder folket, och att han därför har rätt att attackera konsten i det offentliga rummet. Därmed underkände han i ett enda slag principen om armlängds avstånd mellan kultur och politik.

Moderaterna har upprepade gånger förfasat sig över graffitti och urban gatukonst, och den tidigare moderata kulturministern har till och med slagit fast att vissa konstnärliga uttryck inte är att betrakta som konst över huvud taget. Exemplen kan mångfaldigas.
De liberala partierna har ett annat förhållningssätt. Särskilt Liberalerna har flera gånger markerat mot auktoritära krafter och har sällan eller aldrig gått över gränsen för det acceptabla i den här sortens frågor. Deras budgetmotion ger stöd åt regeringens satsningar på den fria konsten. Det ingjuter hopp.

Nästa mandatperiod blir en värdemätare på hur den fria konsten står sig i ett allt mer auktoritärt samhällsklimat. Min utgångspunkt som kulturminister kommer att vara att fortsätta kämpa för den konstnärliga friheten, oavsett mot vilket håll den fria konsten och satiren slår. I denna ambition vill jag förena alla goda och liberala krafter mot de auktoritära tendenserna. Låt oss tillsammans värna och utveckla konstens oberoende, låt oss visa på kraften i friheten.