Debatt: Debatten om transvård har fått nog av känslor – nu behövs mer fakta

Aleksa Lundgren har flera gånger, både i Dagens ETC och på andra håll, berättat om sin upplevelse av den könsbekräftande vården, om hur fel det gick. Hon har rätt till sin berättelse och sina känslor och jag beklagar verkligen hennes negativa upplevelse. Men, hur representativ är den berättelsen? Och varför hör vi så få berättelser om oss andra, vi som inte alls tycker att den behandling vi erbjöds var fel? Vi utgör ändå över 95 procent av gruppen. Och vad händer egentligen när en mycket personlig berättelse och känslor, istället för fakta, görs till argument för generella åsikter om en hel patientgrupp och nationell vård?

Låt mig berätta min historia.

Precis som Aleksa levde och lever jag i Stockholm, och precis som henne sökte jag för många år sedan könsbekräftande vård, på samma enhet. Troligen samma år som Aleksa till och med. Jag var lite äldre än Aleksa, 30 år, och kom inte från en familj där det fanns någon uttalad homofobi. Kanske var det en avgörande skillnad, vad vet jag. Vi hade båda kontakt med RFSL, jag sedermera i förbundsstyrelsen, Aleksa bland gräsrötterna om än inte som aktivist vad jag minns från den tiden. Att vi båda är starka individer, drivna och säger vad vi tycker framgår också av våra offentliga profiler. Och ingen av oss var under 20 när vi erbjöds kirurgi.

Ändå skiljer sig min berättelse och upplevelse av vården markant från Aleksas. Jag hade en utmärkt psykologkontakt inom min utredning, som lät mig reflektera fritt och som jag var trygg med. Inte heller hade jag intrycket av att jag behövde ljuga ihop någon berättelse om att jag var mer övertygad än jag var. Jag var öppen med att jag var osäker när jag kontaktade vården, och blev trygg med att jag var på rätt väg under utredningens gång. Jag fick verkligen inte känslan av att någon av mina läkare aktivt försökte få mig att tro att jag var transperson. Det är heller inte en bild jag som sjukvårdspolitiker delar vad gäller dagens läkarkår inom den könsbekräftande vården. Jag uppfattar det som en ren konspirationsteori, som helt saknar verklighetsförankring.

Jag var mycket tydlig till mina läkare med att jag som transman uteslutande var attraherad av män. Jag uppfattade inte att någon av mina läkare eller annan vårdpersonal på enheten hade några som helst invändningar mot detta. Den negativa attityden till transsexuella som är homosexuella har funnits förr inom vården. Men själv upplevde jag inte att den fanns kvar på enheten i Stockholm, då för 20 år sedan.

Det är tragiskt att Aleksa trodde att det var ett absolut krav att man måste genomgå fullständig könsbekräftande behandling inklusive samtliga operationer för att få byta juridiskt kön. Så var det inte, det fanns ett steriliseringskrav, inget annat. Jag vet att delar av vården vid den tiden var rätt dålig på att upplysa patienterna om detta, kanske särskilt transkvinnorna. Men mina minnesbilder från den mottagning vi båda tillhörde då var att ingen sa till mig att jag var tvungen att köpa hela paketet, att det var allt eller inget.

Idag är även steriliseringskravet avskaffat och det enda som krävs för att få byta juridiskt kön är en diagnos. Den dagen Sverige moderniserar könstillhörighetslagen i enlighet med Europarådets rekommendationer och tar bort diagnoskravet kommer behandling och byte av juridiskt kön hållas isär, som det bör vara. Diagnos och behandling ska vara till för att minska lidande, inte som krav för att erhålla rätten att byta juridiskt kön. Det är också bra att vården idag är mycket mer individuellt anpassad och medveten om att patienternas behov av behandling skiljer sig åt, både vad gäller typen av behandling och hur långtgående den är.

Jag vill också passa på och korrigera en del felaktigheter som Aleksa sprider gällande den könsbekräftande vården. Det är inte så att det finns stora risker för stroke eller hjärtfel kopplat till behandlingarna, som hon sagt. Hon har också tidigare påstått att det går att erhålla hormonbehandling med testosteron efter bara några enstaka samtal med en läkare, det stämmer inte heller.

Vad gäller hennes lösa påståenden om att det är ”intellektuellt ohederligt” att erbjuda 15-åringar könsbekräftande kirurgi av genitalier ska man vara medveten om att lagförslaget handlade om undantagsfall, efter särskilt tillstånd av Socialstyrelsen och när synnerliga skäl finns. Om både läkare och patient i dessa mycket ovanliga fall anser att det är det bästa för att ungdomen ser jag inte riktigt det ohederliga i att påpeka att även unga transpersoner har rätt till god och likvärdig vård.

Vad som däremot är ohederligt är att låta den frågan glida över till att handla om huruvida unga patienter med könsdysfori alls ska kunna erhålla diagnos eller behandling. Att neka dem det vore helt på tvärs med de riktlinjer vi har i svensk sjukvård. Givetvis måste vi erbjuda den behandling som läkare menar är bäst och efter bästa förmåga diagnotisera även minderåriga patienter. Att avvisa patienter eller erbjuda dem helt verkningslös ”samtalsbehandling” enbart med hänvisning till deras ålder vore djupt oetiskt. Den behandling som erbjuds idag är evidensbaserad, Aleksa har helt missförstått SBU:s (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) kunskapsöversikt. De uttalar sig över huvud taget inte om evidensen för dagens vård, det ingick inte i deras uppdrag.

Det är också lite ohederligt att som Aleksa låtsas som om hela transrörelsen och kritiken mot de transexkluderande feministerna består av hysteriska tonåringar som inte är torra bakom öronen. Det är möjligt att det är den bild man kan få om det enda man ser är en begränsad del av de yngre aktivisterna i sociala medier. Men kikar man utanför den filterbubblan ser man att en hel del av oss är jämngamla med eller betydligt äldre än Aleksa, och har varit aktiva lika länge eller längre än hon har varit. Tonåringar kan för övrigt vara mycket kloka och genomtänkta, även om Aleksa själv menar att hon inte var det som ung.

Som sagt, min och Aleksas berättelse är olika. Så måste det få vara, vi äger alla rätten till våra berättelser om oss själva. Det som är problemet är när de berättelser som statistiskt sett inte är representativa för den mycket stora majoriteten ges mest utrymme. Och när resonemang om hur den könsbekräftande vården ska se ut baseras på enstaka individers personliga upplevelser och känslor. Politiska beslut om vård ska baseras på fakta, korrekta fakta. På den punkten tenderar tyvärr Aleksa att slarva alldeles för ofta.