Debatt: De fattiga och upprörda i Latinamerika gör uppror

Det ingen kan förneka, inte ens de medier som visar sig dela nyliberalismens och oligarkins egenintresse, är att miljontals upprörda människor är ute på gatorna med tydliga krav på social rättvisa, verklig demokrati, fördelningspolitik, respekt för mänskliga rättigheter och ett slut på det statliga dödandet av sociala ledare, bönder, studenter och miljöaktivister. 

De som mest fruktar detta massiva uppror, som pågått under flera veckor, är den elit av oligarker och dess skara av korrupta politiker som klamrar sig fast vid makten i Latinamerika. Men marken skakar under deras fötter för miljoner har vaknat ur den mardröm som ledarskiktet beskrivit som en “idyllisk oas”.  

Miljoner medborgare i Latinamerika (och många andra länder) gör uppror mot nyliberalismen och högerregimerna, de misslyckade maktstrukturer som under de senaste fem eller sex årtiondena har regerat, och mycket negativt påverkat miljoner människors liv, som nu lever i arbetslöshet, fattigdom, med skyhöga skulder, utan framtid. 

Detta kaotiska tillstånd är resultatet av decenniers nyliberalism, den ekonomiska modell som gynnar de rikaste i den sociala pyramiden, på bekostnad av omfattande fattigdom bland de som utgör grunden, de som nu protesterar.

Denna sociala rörelse samlar människor från hundratals gräsrotsorganisationer för olika samhällsskikt och deras krav. De är bönder, urfolk, studenter, afrolatiner, arbetslösa, feminister, HBTQ, miljöaktivister, fackföreningar, pensionärer, lärare, konstnärer, intellektuella och arbetslösa. Denna breda sociala rörelse följer inte något politiskt parti eller ledare.

Nu är det Colombia som vaknat efter årtionden av högerextrema regimer och nyliberalism. I Colombia inleddes den 21 november en landsomfattande strejk mot Ivan Duques “paquetazo”, det nyliberala reformpaketet med skattelättnader för de rika och de multinationella företagen, och höjda biljettpriser för kollektivtrafikresenärerna . Paketet  föreslår också privatisering av pensionssystem, utbildning och sjukvård. Många trodde inte att strejken skulle vara mer än en dag, men den håller på ända till idag. 

Demonstrationerna har ingivit hopp och kampvilja och har återuppväckt solidariteten med de som kämpar för social rättvisa och mänskliga rättigheter. Allt detta i ett land, vars förra regering (Juan Manuel Santos) skrev under fredsavtalet med FARC gerillan, som den nya regeringen med Iván Duque struntar i. 

Demonstranterna som på gatorna i hela Colombia protesterade mot högerregeringen och det nyliberala reformpaketet angreps av polisens Rörliga upploppspatrull, den så kallade ESMAD, en slags oligarkins vakthund

Listan på krav på Colombias regering, som måste:

Uppfylla fredsavtalet (som de än så länge inte har respekterat) med FARC och ingå i ett nytt och definitivt fredsavtal med ELN, så att konflikten i landet kan lösas och samhällsfred bli verklighet.
Stoppa de systematiska morden på sociala ledare. Cirka 800 ledare har mördats sedan 2016, och på före detta medlemmar i FARC-guerillan som överlämnade sina vapen och har uppfyllt avtalet. Hittills har 180 mördats.

Sluta bomba ungdomar och barn med förevändningen att de skulle vara gerillamedlemmar.

Upphäv skattereformen som gynnar de rikaste och ökar beskattningen av medelklassen och de fattigaste, 
Legalisera inte korruptionen som med lagen “Andres Felipe Arias”.
Förbättra löntagarnas löner och arbetsförhållanden. 
Öka budgeten för utbildning och hälsa.
Stoppa den exploatering som förstör livsviktig växtlighet och själva livet.

Folk i Colombia  och andra länder i Latinamerika har tröttnat på och förlorat sin rädsla för de korrupta och kriminella regeringar som uteslutande tjänar en elit rika, korrupta politiker och oligarker. Den colombianska regimen leder utan tvekan en korrupt statsapparat som har förtryckt, mördat och styrt landet alltsedan Republiken grundades för 200 år sedan, ända tills idag.

De miljoner som reser sig i Colombia tröttnar inte utan visar stark vilja att fortsätta kämpa för social rättvisa, mänskliga rättigheter och trygghet på gatorna

Det handlar om makt, den ekonomiska politiken, fredsavtalen, offrens och allas rätt sanningen om vad som hände under årtionden av inbördeskrig, jordreform, hälsovårds- och utbildningsbudgetarna, löneavtal med mera. Debatten fortsätter på gatorna, universitets-lokaler, i parlamenten, på sociala medier och i den nationella strejk som har kallats före julens slut.  

För oss latinamerikaner i exil är en av våra viktigaste uppgifter att stärka internationalismen, solidariteten och enigheten med de miljontals människor som gör uppror i Latinamerika och världen över. Det är vi här i Sverige, liksom i Europa, skyldiga våra kamrater, vänner, bröder och systrar i Latinamerika.