Därför blev MP som de andra

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den senaste tiden har inte varit bra för Miljöpartiets ledning. Förutom att partiledningen har blivit nominerad till Jordens vänners pris för årets värsta greenwashing har språkrören tvingats försvara EU:s uppgörelse med Turkiet samt att Sverige ska ingå ett värdlandsavtal med Nato.

Miljöpartister har ofta kallats idealister. Men vad är en idealist? Synonymer är: osjälviska personer, romantiker, svärmare, drömmare, fantaster, önsketänkare. Jag tror inte alls att det är svårt att vara ”idealist” och bilda regering. Det går att vara osjälvisk, det går att ha en dröm, det går att svärma för idéer om en bättre värld. Det går att vara fantast, det går att vara önsketänkare.

I själva verket är det nog en tillgång för att förändra samhället. Den som inte har en dröm, den som inte vet vad hen önskar, den som inte är övertygad, lär inte bidra till att förändra samhället. De personer som oftast hamnar i topp när frågan ”vem beundrar du mest?” ställs är allt som oftast de som kallas idealister: Gandhi, Mandela, Moder Teresa ...

Det vore väl oerhört fattigt om människor som är så pass mycket realister att de betraktas som idealister inte kan få utrymme i politikens centrum.

För egentligen är de som kallas idealister ofta de verkliga realisterna. Genom historien har de som drivit krav på allmän rösträtt kallats svärmare, de som drivit krav på ekologiskt jordbruk kallats romantiker, de som krävt fem veckors semester för drömmare, de som krävt cykelbanor i Stockholm för fantaster, de som sett en framtid med solceller och klorfritt papper för önsketänkare.

Och de som ger mer än de tar brukar uppfattas som goda människor, sådana där osjälviska personer som tänker på fler än sig själva.

Att vara idealist – i den politiska kontext som det nu handlar om – är ofta att vara realist.

Kan man vara idealist i en regering? Det är väldigt svårt, svarar Maggie Strömberg som har skrivit boken Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Jo, så är det om man är ”idealist” i en regering som domineras av de som hellre förvaltar än förändrar, de som hellre sitter på sluttande plan än de som kan tänka sig att resa sig och gå därifrån, de som är mer intresserade av formell steril makt än demokratisk verklig makt.

Verklig makt har man inte om man inte är villig att riskera den.

Verklig makt i en parlamentarisk demokrati är att få med sig opinionen för att kunna driva igenom det man tror på. Ska man ens försöka få tillräckligt många att dela ens värderingar och åsikter måste man bedriva opinionsbildning. Maggie Strömberg beskriver det mål som MP haft: att bli den kraft som regeringsbildande samlas kring. ”En tredje sol vid sidan av S och M”, som hon uttryckte det i Godmorgon Världen.

För att kunna bli den där solen måste man ge ifrån sig både värme och ljus – i betydelsen berätta vad man vill, berätta vilka förändringar man tänker driva igenom om man får tillräckligt många med sig, vad som skiljer från de andra två solarna som funnits så länge.

När man istället hamnar i en situation där man räds opinionsbildning därför att man riskerar att tappa en hett efterlängtad formell makt är man illa ute. Man är förmodligen mer intresserad av sin personliga ställning, sitt personliga cv och sin personliga karriär än av att stå upp för sina värderingar och riskera något.

Man försöker motivera sitt handlade med att ”det hade blivit ännu värre utan oss”. Så kunde förmannen i slaveriets amerikanska söder också säga när han piskade – hade han vägrat hade han kanske blivit utbytt mot någon som piskade ännu hårdare. Att han legitimerade slaveriet som struktur ville han inte kännas vid.

När Miljöpartiet bildades riskerade nästan alla inblandade något – många av de som tog ställning för MP tappade positioner i samhället, det kostade på. Att jobba fackligt och vara miljöpartist var inte lätt, att vara småföretagare och berätta att man var miljöpartist var inte lätt, att som miljöpartist komma in i kommunfullmäktige på 80-talet var ofta detsamma som att bli mobbad – av andra partier såväl som av ledande tjänstemän.

Det jag vill ha sagt är: att vara idealist kan ibland vara det mest realistiska man kan vara. Den som inte har ett hett bultande hjärta som genom idealistiska ådror pumpar blod till hjärnan bör hålla sig bortom politiken. Om inte så blir det som det blivit.

För MP blev det så att man blev som de andra. Vare sig bättre eller sämre. Bara som de andra. Det där som vi sa att vi aldrig skulle bli.

Fotnot: Den här artikeln har tidigare publicerats på Birger Schlaugs blogg: http://schlaug.blogspot.se/