Opinion
Debatt: CO2-ransonering – ett bättre sätt att rädda jorden
Dagens ETC
I Sverige tycks det finnas en konsensus bland politiker att utsläppen från fossila bränslen ska sänkas med hjälp av koldioxidskatter. Det är ett djupt orättvist system som i första hand drabbar de minst bemedlade i samhället. Istället borde regeringen införa en CO2-ransonering, som fungerar på samma sätt som matransonerna under världskrigen, skriver veckans debattör och klimatbloggare Marie-LouiseSteiner.Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Ännu en konferens om jordens klimat står för dörren! Vilken i ordningen är det svårt att hålla reda på. Det första stora mötet skedde i Kyoto på 80-talet då 55 länder träffades och förband sig att sänka sina CO2-utsläpp. Därefter följde ett antal FN-konferenser, tusentals delegater har flugit jorden runt och konfererat om klimatet, men CO2-kurvan har obevekligt fortsatt uppåt och effekterna av jordens uppvärmning har blivit allt mer uppenbara.
Nu väntar en ny jättekonferens i Paris, där resultaten förmodligen kommer att bli några steg framåt men inte på långt när tillräckliga, det anas redan i de rapporter som på förhand publicerats.
Är konferenser av denna typ (som dessutom bidrar till stora CO2 utsläpp), verkligen fruktbara, en väg för att lösa jordens klimatproblem?
Den brittiske gröne ekonomen David Fleming har i sin skrift ”Energy and the common purpose” visat på en annan väg. Den kräver visserligen också en del globala överenskommelser, men idén är betydligt mer greppbar och enkel än den som hittills stakats ut inför COP21 i Paris. Det handlar om så kallad CO2-ransonering, som bygger på personliga utsläppsrätter genom vilka man drastiskt och snabbt kan sänka koldioxiden i atmosfären.
Visst ska vi satsa på förnyelsebar energi, ny teknik, energiprogram och så vidare, men det krävs mer. Mycket mer.
Tidigare i historien när vi stått inför allvarliga hot till exempel under de två världskrigen på 1900-talet har vi accepterat ransonering för att överleva. Hotet idag mot mänskligheten är kanske ännu större än under världskrigen.
CO2-ransonering är en radikal men möjlig lösning.
Ett ransoneringssystem med personliga/enskilda utsläppsrätter kan utformas på lite olika sätt. Flemings idé går i korthet ut på att vi alla – enskilda människor, företag, kommuner, stat, landsting – får oss tilldelat en viss CO2-kvot varje år och den har man att hushålla med. När vi som enskilda till exempel tankar bilen, betalar vår elräkning eller köper en flygresa används ett CO2-kort, utformat ungefär som ett bankkort reglerat via datasystem. Vi har att välja: Vill vi bo i en energislukande bostad, resa mycket med bil eller göra en semesterresa med flyg? Vi kan nämligen inte göra allt, det klarar inte miljön, våra fotavtryck på jorden blir för stora. På samma sätt måste kommuner och företag hushålla med sina CO2-kvoter. Förbrukar någon inte hela sin tilldelade mängd CO2 går det bra att sälja utsläppsrätter på den CO2-marknad som upprättas. Systemet ska gynna dem som sparar energi.
I Sverige tycks det finnas en konsensus bland de politiska partierna att skattevägen minska CO2-utsläppen. Koldioxidskatt ska få oss att till exempel köra mindre bil genom högre pris på bensin. Men det är en djupt orättvis och odemokratisk skatt där de svagaste i samhället kommer att drabbas först. En höginkomsttagare kan fortsätta att köra sin energislukande bil eller dra på flygresor till fjärran länder utan att det känns så mycket i plånboken.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
