Debatt: Bali går i Kristerssons fotspår

Att dagens journalistik är förytligad och historielös blir man påmind om när alla högljudda hundar hetsar i klicktörstande kör mot den kontroversielle riksdagsledamoten Hanif Bali utan att någon av dem sätter Moderaternas interna konflikt i den historiska kontext som är nödvändig för att förstå skeendet - en historia som dessutom, faktiskt, är rätt intressant. 

I början på 90-talet hade Moderata ungdomsförbundet nämligen en ordförande som med egna kampanjer och mediala utspel var en besvärande nagel i ögat på partiledningen (låter det bekant?). Ordföranden hette Ulf Kristersson (ja, samme Ulf som nu i egenskap av partiledare bestraffar den bångstyrige Bali för hans aktiviteter på sociala medier). 

Under sin tid som MUF-ordförande gick Kristersson ut i media i tid och otid för att kritisera statsminister Carl Bildt och den moderata partiledningen i känsliga frågor såsom skattehöjningar, allianssamarbete och inte minst invandringspolitik (på den tiden förespråkade Kristersson helt fri invandring och öppna gränser, till skillnad från partiledningens och sedermera Bildt-regeringens mer restriktiva linje). 

Till slut fick Bildt nog och bidrog till att Kristersson vid stämman 1992 avsattes till förmån för den försiktigare och mer diplomatiskt lagde Fredrik Reinfeldt. SVT Aktuellt kallade kampen, en smula pretentiöst, för Slaget i Lycksele (men få kunde nog ana hur avgörande mötet skulle bli för Reinfeldt och vad som via honom kom att bli även Sveriges framtid). Kristersson hamnade på politikens bakgård, den moderata b-listan, och fick slita för att hålla sig kvar i rampljuset (vilket han gjorde med bravur – tack vare en lång sträcka medialt uppmärksammade korruptionsskandaler, samt hårda ord och handtag mot sjukskrivna under åren som socialborgarråd och socialförsäkringsminister). Kristersson fick stilla vänta ut Reinfeldt-eran och dess efterskalv, innan han till slut tog rodret över partiet 25 år senare.

Konflikten mellan Hanif Bali och partietablissemanget går betydligt djupare än att det handlar om riksdagsledamotens sätt att kommunicera på Twitter. (Vilket i och för sig bevisas av att ledningen reagerar först när Bali kritiserar Bildt). Stridigheterna handlar mer om Moderaternas svårigheter att göra spagat på GAL/TAN-skalan, och hålla ihop ett parti vars medlemmar i flera frågor pendlar mellan ytterligheter. Förena de gamla Moderaterna med de nya, limma ihop de liberala och konservativa grupperna, de främlingsfientliga nationalisterna och de kapitalvänliga globalisterna, retorik och praktik, och samtidigt härbärgera Bildts makt och kontroll över partiet. Fumlar man med bollen halveras väljarstödet snabbt. 

Men kanske handlar den aktuella twitterkonflikten mest om att Kristersson, vis av egen erfarenhet, vet vad som händer om man jiddrar med Bildt – och inte vill göra om det misstaget. 

Att Kristersson (till sitt moderpartis irritation) talade om helt öppna gränser och mer flyktinginvandring åren runt den tid då en treårig iransk pojke vid namn Hanif Bali kom ensam till Sverige, är i sig intressant i dagens politiska kontext. Kristersson navigerar nu ett invandringskritiskt parti där en majoritet vill samarbeta med Sverige­demokraterna (ett parti som var nazististiskt på den tid då Kristersson engagerade sig i politiken som en vurmare för massinvandring). Och Hanif Bali växte inte bara upp till moderat – utan har utvecklats till en av svensk politiks mest hätska motståndare till invandring. Bali – kritisk mot Bildt, en nagel i ögat på partiledningen och bestraffad av partiledaren – inte helt olik (om än väsensskild) den Ulf Kristersson själv var för snart 30 år sedan. Har han glömt det? Eller är det precis tvärtom? Han minns det allt för väl? 

Tidningarna talar om Hanif Balis fall. Kanske ser vi bara början på sagan om en framtida partiledare för Moderata samlingspartiet. Om han rättar sig i ledet.