Ständigt matas vi med berättelser om dessa framgångsrika – artister, affärsmän, entreprenörer – som av egen kraft skapat sig positioner och rikedomar. De har gjort klassresan, lämnat klassen bakom sig. Bara de misslyckade stannar kvar.  Men det finns en annan berättelse och en annan resa, men den får sällan plats i våra medier. Det är när hela klassen gör resan. Det är precis detta den fackliga verksamheten handlar om. Det går faktiskt att resa kollektivt.

Det är detta som Ivar Lo-Johansson så fint skriver om i ”Socialisten”: ”Solidariteten hos arbetarna är kollektivism.” Och det är organisationen som är verktyget som i handling kan omsätta denna solidaritet. ”Individen räckte inte till, eftersom ingen individ var fri, om de andra han träffade var ofria. Friheten bestod i den väg som förde från egoism till broderskap.”

Det är tyvärr detta som ofta glöms bort. Vad ska vi ha facket till? Vad tjänar jag på det? är frågan som ofta ställs och dåligt besvaras. Facket är i grunden en solidaritetsorganisation. Den ska tjäna dig, men minst lika viktigt är att lyfta blicken och inse att själv är du ensam. När du ställer upp för andra så hjälper du också dig själv.

Ett lysande exempel på hur det kan fungera är klubben Seko 111. Den organiserar personalen vid tunnelbanan, tågförare, tågvärdar, servicepersonal, trafikledare och lokalvårdare, sammanlagt cirka 1 500 personer. De är kollektivet som organiserar en stor del av vårt kollektiva resande här i Stockholm.

Deras anställningsvillkor har sett olika ut. De flesta har haft tarifflöner med den trygghet det ger, men lokalvårdarna har haft individuellt satta löner. Det har medfört ett stort övertag för arbetsgivaren MTR, godtyckliga skillnader och ofta dålig löneutveckling.

Till slut hittade klubben den solidariska förhandlingslösning som fick arbetsgivaren MTR att gå med på att ta bort de individuella lönerna och införa tarifflöner också för lokalvårdarna. Genom att de lokalvårdare som hade de högsta individuella lönerna och trafikpersonalen tillfälligt höll igen på sin löneutveckling kunde en uppgörelse nås i maj 2018. Ingen lokalvårdare behöver längre vara rädd för att kritik av arbetsförhållanden ska leda till sämre löneutveckling. Tarifflönen ger alla en sakligt satt lön och samma löneutveckling.

Under 2019 har klubben gått vidare och ytterligare kunnat förbättra villkoren för lokalvårdarna. De som haft deltid och timlöner har fått månadslön med samma rättigheter i övrigt som heltidare, vilket kraftigt förbättrat deras villkor ekonomiskt och socialt. Resultatet från förhandlingarna 2018 och 2019 är en frukt av ett långvarigt och konsekvent arbete, ett arbete som bidragit till att höja lokalvårdarnas status. Denna resa har klubbmedlemmarna gjort tillsammans. Precis så ska en kämpande fackförening med solidariteten som grund fungera.

Lika viktig som solidariteten är demokratin. Det är när många medlemmar engageras i det fackliga arbetet som det blir möjligt att nå resultat i förhandlingar. Således välkomnas alla medlemmar till klubbens styrelsemöten och klubben har medlemsval till alla poster, vilket är ovanligt idag och när det förhandlas är det ofta medlemmarna som sitter vid förhandlingsbordet. Just nu när attacker riktas mot grundläggande fackliga rättigheter som anställningstryggheten är demokrati och solidaritet extra viktigt.

Seko 111 har visat att det går mycket bra att resa kollektivt och tilldelas därför 2020 års Jämlikhetspris på 100 000 kronor.

Fotnot: Jämlikhetsfondens Hederspris på 10 000 kronor tilldelas författaren Nina Björk.