Debatt: Arbetslösheten är onaturlig – vi kan göra annorlunda

En av Magdalena Anderssons föregångare som socialdemokratisk finansminister var Ernst Wigforss. När han skrev sina memoarer på 1950-talet såg han det som nödvändigt att förklara att, hur konstigt det än var, hade något så naturligt som full sysselsättning inte varit ett socialdemokratiskt krav förrän 1930. Till valet 1932 skrev han valbroschyren ”Har vi råd att arbeta?”. Denna fråga ställde han för att visa hur absurt det är med arbetslöshet.

Och arbetslösheten var länge låg; framför allt från 1940-talet. Vid det nyliberala systemskiftet 1991 låg den på under 2 procent. Men sedan ökade den snabbt. Det gjordes inga försök att minska den på samma sätt som Sverige gjorde på 1960- och 1970-talet. Då outsourcades stora delar av industrin till billigare länder och vid oljekrisen på 1970-talet steg arbetslösheten skyhögt i andra västeuropeiska länder, men inte i Sverige.

På den tiden satsades det hårt på arbetsmarknadsutbildning för arbetslösa samtidigt som välfärden byggdes ut. Många av dessa utbildningar var inriktade på att folk skulle anställas i välfärden. Det handlade till exempel om kökspersonal till de nyligen byggda skolmatsalarna och om akademiker med betyg i psykologi och pedagogik som blev förskollärare. I stor omfattning slussades också invandrare ut i arbetslivet via arbetsmarknadsutbildningen.

Med nyliberalismen kom andra tongångar. Det började talas om jämviktsarbetslöshet och Lindbeckkommissionen krävde att ersättningsnivåerna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle sänkas. Arbetslösheten steg kraftigt och har sedan inte sjunkit till de nivåer som rådde i mer än 40 år före 1991.

Historiskt är arbetslöshet ovanligt. Tvärtemot är historien full av illgärningar som gått ut på att skaffa arbetskraft åt härskare. Tänk bara på hur enorma proportioner slavhandeln tog för att förse Amerikas plantager med arbetskraft. Historikerna strider än i dag om det var 12 eller 20 miljoner människor som fördes över Atlanten – och då är de som fick sätta livet till under slavjakten i Afrika inte inräknade.

När kolonialmakterna la under sig Afrika fanns där inga arbetslösa som väntade på att få arbete. Afrikanerna kunde försörja sig på egen hand. En guvernör i Kenya, Sir Percy Girouard, rapporteras ha sagt: ”Vi anser att beskattning är den enda möjliga metoden att tvinga infödingen att lämna sitt reservat för att söka jobb. Bara på detta sätt kan infödingens levnadsomkostnader öka och /…/ det är på detta vis som tillgången och priset på arbetskraft beror. Att öka lönenivån skulle inte öka utan minska tillgången på arbetskraft. Högre lön skulle göra det möjligt för färre arbetare att tjäna ihop till hyddskatt eller huvudskatt för hela familjen eller stammen.”

Europas feodalfurstar hade en annan metod. De tvingade med våld bönderna att stanna på den jord de betraktade som sin. Det blev straffbart att lämna den ort där man var född. Med det överskott av mat som bönderna producerade kunde furstarna föda sina tjänare liksom de hantverkare som byggde deras slott, och de kunde byta till sig olika lyx­föremål.

I Sverige var det länge straffbart att vara arbetslös. I Per Anders Fogelströms populära bok ”Vävarnas barn”, kan vi läsa hur arbetslösa arresterades och skickades att tillverka krut åt svenska armén. Produktionsmetoderna var omänskliga, bland annat måste arbetarna trampa omkring i urin. Boken utspelas på Bellmans tid, i slutet av 1700-talet.

Nej, arbetslöshet finns det inte mycket av i historien.

I vår tid verkar det betraktas som något som inte kan förhindras. Sjukvårdspersonal varslas i coronatider och ständiga nedskärningar har sedan länge pågått både i vården och inom andra områden i välfärden under förevändning att vi inte har råd. Wigforss fråga förtjänar att upprepas och kanske komplettaras med frågan ”Har vi råd att försörja oss?”.

Frågan om hur vi som samhälle försörjer oss har varit frånvarande i debatten. Ekonomi har verkat mer handla om höga aktiekurser än om att människor ska leva ett bra liv. Sambandet mellan vad vi producerar med vårt arbete och varför har varit fördunklat, liksom hur produktionsresultatet fördelas. I dessa pandemitider kan vi skymta mönstret för vilka verksamheter som är samhälls­bärande och nödvändiga för ett gott liv. Vi kan kräva att arbetet i dessa sektorer fördelas på ett sätt som ger en rimlig arbetssituation och att arbetslösheten avskaffas.

Den gemensamma försörjningen handlar om de resurser som finns i form av naturtillgångar och teknik samt hur vi organiserar oss för att se till att de används till att producera mat, sjukvård, bostäder, utbildning, kultur med mera.

Vi måste tala om vilket samhälle vi vill ha. Hur vi kan samarbeta för att det ska bli så bra som möjligt. Vilka resurser vi har att fördela och på vilka olika sätt de kan användas utan att förvärra klimatkrisen.