Debatt: Arbetarna och invandrarna tar hand om oss i krisen

En pandemi är en väldigt speciell typ av kris. Den gör inga undantag, ser inga gränser, ser inga färger. Den kan drabba vem som helst. Men förutsättningarna för individen att skydda sig mot en pandemi är väldigt, väldigt olika. Privilegier slutar inte att existera till följd av en kris. Precis som en välbärgad familj som flyr sitt krigsdrabbade hemland på ett säkert sätt, medan en fattig familj tvingas fly på gummibåtar, så kommer kapital att ge dig förmåner i tid och otid.

Vi är, och det går inte att betona det här nog, otroligt privilegierade att det här är den första krisen många av oss i västvärlden upplever i modern tid. Därför känns det så otroligt sorgligt att med alla privilegier vi har, bara genom att leva i ett västerländskt land och därmed ha alla förutsättningar och resurser att handskas med detta långt mycket bättre än många andra, se oss hantera den här stormen med själviskhet, skuldbeläggande och klassförakt.

Missförstå inte, som ett kollektiv har Sverige – ett land med en stark ekonomi, den lägsta statsskulden sedan 1977 och 200 år av fred – definitivt goda förutsättningar att klara av en kris. Men det betyder inte att vi internt och på individnivå, i detta högst individualistiska samhälle, har lika villkor att skydda oss själva från att drabbas. Det finns konsekvenser av en kris, och de längst ned är de som drabbas hårdast.

Ironin är att just de blir även syndabockarna.

Backa bandet ett par veckor. Flera från medel- och överklassen, däribland moderatpolitikern Carl Malgerud, åker på skidsemester till Alperna i norra Italien, trots att mediebevakningen redan då hade ögonen på smittspridningen av coronaviruset covid-19. Väl tillbaka på Arlanda är sannolikheten hög att en och annan svensksomalisk taxichaufför tog dessa människor hem till Täby, Vasastan och Bromma. Sannolikheten att de som insjuknade efter skidresan fick vård från personer med invandrarbakgrund, köpte sin medicin från apotekspersonal med invandrarbakgrund, köpte sina toalettrullar från kassörskan som lever på en helt annan tunnelbanelinje än där hon arbetar, och beställde sin mat från skamligt lågavlönade Foodora-chaufförer, är hög.

Spola bandet framåt nu. Etablerade mediehus rapporterar om att minst sex av de 15 som dött av coronaviruset i Stockholmsområdet är svensksomalier, utan att kunna bekräfta dessa uppgifter. Det ska ju trots allt råda sekretess inom svensk sjukvård. Resultatet? Ryktesspridning, skuldbeläggande, skadeglädje, rasism, klasshat och avhumanisering. Ett stort stigma på en redan hårt stigmatiserad och marginaliserad samhällsgrupp. De resursstarka hämtar smittan och har bäst förutsättningar att skydda sig från den, medan de resursfattiga dör och får dessutom skulden för smittan. Det är med andra ord ganska skönt att vara rik, och rätt så miserabelt att vara fattig. Mizeria är trots allt ett populärt ord i orten av en anledning.

Fattigdom dödar.

Och nu i efterdyningarna ser vi en hel del kritik mot svenska myndigheter och deras bristande kommunikation. Slutsatser har dragits om att dödsoffren inte hade fått nog med information om den rådande samhällssmittan, det var resultatet av språkbarriärer sade man. Därför ser vi nu översättningar på informationstexter till alla möjliga språk. Och det är väl bra det. Kanske lite sent att komma på att man har en plikt att nå ut till alla invånare i ett land med samhällsviktig information, men åtgärderna kom åtminstone snabbt när boxen öppnades.

Men att tro att det räcker med att översätta informationstexter för att redan utsatta människor inte ska dö, är att förenkla ett betydligt mycket större problem. Den verkliga pandemin är det nyliberala skiftet i svensk politik som drabbat oss i ett par decennier nu. Ledsen, men det går inte att inte göra det politiskt. För det är politiskt.

Konsekvenserna av den nyliberala, privatiserande marknadiserande, varslande nedskärningspolitiken har aldrig varit tydligare än just i denna stund. Vi ser nu kapitalismen kalla på hjälp från socialismen för att inte kollapsa. Och det tog bokstavligen ett par veckor för den att göra det. Men för vissa grupper har denna kollaps smärtsamt och långsamt redan märkts av – genom segregation, trångboddhet, utanförskap, arbetslöshet till följd av institutionell och strukturell rasism, och listan fortsätter. Genom växande missnöje, ökade klyftor och framväxten av högerextremism. Detta har varit gruset som studsat mot asfalten innan skalvet kom.

Därför är det inte heller helt onaturligt för gruset att omvandlas till stora stenklossar när skalvet väl kommer. Det är inte heller helt onaturligt att den fysiska sociala distanseringen inte kan appliceras om man bor trångt, inte kan jobba hemifrån eller inte har råd att inte jobba. När allt kommer omkring så är det ju arbetarklassen och invandrarna som på olika sätt omhändertog smittobärarna som har råd att äga full skidutrustning.

När vi övervinner den här pandemin, glöm då inte hur viktiga de arbetande invandrarna var under den här krisen.