Debatt. .

2020-07-30 03:47
”Kan en feminist nöja sig med att kalla det patriarkalt?” frågar Vera Peterson efter att ha läst Gudrun Schymans ledare.
”Kan en feminist nöja sig med att kalla det patriarkalt?” frågar Vera Peterson efter att ha läst Gudrun Schymans ledare.
Puffetikett
Dagens ETC

Arbetare ska väl inte betala varandras löner

Ska arbetare inom Metall och Kommunal ta ansvar för och betala varandras löner? Ska inte kampen stå mellan lön och vinst? Det frågar sig Vera Pettersson, kvinnopolitisk sekreterare i Kommunistiska partiet efter att ha läst Gudrun Schymans ledare i Dagens ETC.

”Svensk lönebildning ger män pengar på kvinnors bekostnad” är rubriken på Schymans ledare i Dagens ETC 14/7 2020. Bakgrunden är att regeringen i början av mars tillsatte en kommission för jämställda löner.

Ett genomgående tema i ledaren är att män har högre lön, högre pension och att skattesänkningarna gynnar män, och att det är på kvinnors bekostnad.

Ett sådant resonemang, att det är på kvinnors bekostnad, ger intryck av att Gudrun Schyman anser att det finns en bestämd summa pengar att fördela i lön. Det är, enligt min uppfattning, att ansluta sig till den linje som drivs genom Industriavtalet, där industrins parter sätter ”märket”. Ett ”märke” som ska bilda en norm, ett tak, för löneutvecklingen som övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig till.

Då frågar jag, är Schyman tillfreds med den ordningen? Kan en feminist nöja sig med att kalla det patriarkalt? I så fall undrar jag vart den feministiska lönekampen tog vägen. Den kamp för högre löner som kvinnor själva måste föra. För ledarens förslag till åtgärd är märkligt, närmast häpnadsväckande.

Schyman skriver: ”För det kan ju inte vara särskilt svårt, egentligen, att bestämma att exempelvis pappa Metall får sätta sig ner och vänta lite medan mamma Kommunal kommer ikapp”.

Menar ledarskribenten att arbetare inom Metall och Kommunal ska ta ansvar för, och betala varandras löner? Uppenbart är att uppfattningen om lönens storlek endast är en könsfråga för Gudrun Schyman. Men verkligheten säger ju något annat.

I den privata sektorn, där Metall ingår, står frågan mellan lön till arbetstagarna eller vinst till företagsägarna. Högre lön, lägre vinst och vice versa. I den offentliga skattefinansierade sektorn, där Kommunal ingår, står frågan om lön i förhållande till inbetald skatt.  

Män som kollektiv har högre lön än kvinnor som kollektiv. Enligt uppgift i SvD Näringsliv 5 mars i år skiljer det 3,2 miljoner i livsinkomst mellan kvinnor och män. I regeringens direktiv till kommissionen står det uttryckligen att de förslag som lämnas av kommissionen” inte ska påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildningen”. I klartext blir det att i såväl offentlig som privat sektor krävs kamp för högre lön. I den kampen måste man ha två tankar i huvudet samtidigt. Man måste tänka både klass och kön.

Vera Peterson
Kvinnopolitisk sekreterare, Kommunistiska Partiet

 

Svar direkt

Vera Peterson har helt rätt i att man måste ha två tankar i huvudet samtidigt. Men det räcker inte. Man måste också våga se att den värderingsdiskriminering som genomsyrar lönebildningen varken har med offentligt eller privat att göra. Skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan psykologen och ekonomen, finns oavsett om det är privat eller offentligt/skattefinansierat. I elektronikaffären jobbar män heltid, i skoaffären jobbar kvinnor deltid och så vidare. Lönebildningen har alltid varit kopplad till rollen utanför jobbet. Män är familjeförsörjare. Kvinnor drygar ut hushållskassan. Historisk var kvinnor inte ens välkomna i facket och det var länge självklart för de (manliga) fackliga förhandlarna att kvinnors löner skulle hållas nere. Solidariteten mellan de könskodade facken är fortfarande inte självklar. De manligt kodade facken försvarar ”märket”, inte (alla) kvinnokodade.  Hemma vid köksbordet kan den manliga metallaren vara upprörd över att hans fru, kommunal, har dålig lön, men samtidigt säga att det är bättre om han får högre lön för han betalar in mer i skatt, underförstått att det skulle gynna fru kommunal. Det finns som vi vet inget självklart i detta. Att den låga lönen, de otrygga arbetsvillkoren, de delade turerna skapar ett livslångt ekonomiskt beroende, talas det sällan om vid köksbordet. Det visar att det är nödvändigt att koppla ihop köksbordet med förhandlingsbordet.

Gudrun Schyman