Debatt. .

2019-03-27 03:58
”Bör vi sluta flyga? Bör vi avstå ifrån att köra bil? Bör vi sluta sätta barn till världen?” Foto: Hasse Holmberg / TT
”Bör vi sluta flyga? Bör vi avstå ifrån att köra bil? Bör vi sluta sätta barn till världen?”
Puffetikett
Dagens ETC

Är vi för många på vårt klot?

Vad som behövs nu är politiska beslut. Beslut som tvingar oss till en ändrad livsstil. Enklast är att med skatter eliminera utsläppen, skriver Torbjörn Tännsjö.

Klimatet är hotat. Vi har kort tid på oss att avskaffa koldioxidutsläppen för att lindra verkningarna av vad vi redan ställt till med. Avskaffar vi dem inte helt inom de närmaste tio åren väntar på lite längre sikt oöverskådliga negativa konsekvenser. All seriös forskning pekar entydigt mot att något måste göra omgående. Vad har detta för betydelse för vår privata livsstil?

Bör vi sluta flyga? Bör vi avstå ifrån att köra bil? Bör vi sluta sätta barn till världen?

Den sista frågan är den mest laddade. Tanken att vi ska avstå från att sätta fler barn till världen, särskilt i den rika delen av världen, underbyggs med argumentet att ännu en individ tär mer på knappa resurser och orsakar fler utsläpp än aldrig så många flyg- och bilresor, som görs av nu existerade individer. Det kan låta övertygande. Men det framstår också som i sammanhanget konstigt. För vems skull vill vi rädda klimatet? Är det inte för mänsklighetens skull? Och kanske också med tanke på andra kännande varelser? Hur kan i så fall lösningen vara att inte sätta fler människor till världen, eller, för den delen, att sluta att äta kött. Är det inte suicidalt att försöka lösa klimatproblemet genom att stå tillbaka. För vems skulle står vi i så fall tillbaka?

Det är nog ett fel på det här argumentet, men det är ändå inte helt utan kraft. Visst är det viktigt att det finns många lyckliga varelser på vårt klot, inte bara nu, utan också för lång tid framåt. Men det är ju ändå fullt möjligt att vi är för många just nu. Vi är för många just nu om vår mångfald här och nu blockerar en fortsättning av mänskligt och kännande djurliv på vår planet.

Är vi just nu för många? Det beror helt och hållet på hur vi väljer att disponera tillgängliga resurser, föreställer jag mig. Visst kan vårt klot härbärgera 10 miljarder människor, den folkmängd vi ”spontant” tycks närma oss. Allt beror ju på hur vi hanterar vår kollektiva närvaro.

Delar vi lika, upphör vi med användningen av i jorden lagrat kol tämligen omgående, ska vi nog alla få plats. Det gäller både människor och andra kännande djur.

Men det är ju så förtvivlat svårt att få till de förändringar som erfordras. Är det i så fall en god strategi för var och en av oss att sluta flyga, sluta köra bil, och sluta upp med konsumtion ytterst baserad på produktion av stål och cement?

Nej, det är inte någon klok strategi för var och en av oss att anamma. Problemet med den är att även om jag slutar med mina extravaganta levnadsvanor, så kommer andra inte att göra det. Och så kan var och en av oss på goda grunder resonera.

Vad som behövs nu är politiska beslut. Beslut som tvingar oss till en ändrad livsstil. Enklast är att med skatter eliminera utsläppen. Då vi inte längre har råd att flyga och köra bil upphör vi med detta. Och vill man påverka våra konsumtionsmönster är en i praktiken prohibitiv reklamskatt en bra åtgärd, med få negativa sidoverkningar.

Det finns dock två krux med detta resonemang. Det ena är att det uppstår orimliga orättvisor då man med priser vill korrigera vårt beteende. De rika kan fortsätta sin perversa livsstil medan fattiga tvingas upphöra med också sådant de ser som livets nödtorft. Det andra är att vi saknar en politisk instans som kan inrätta det erforderliga skattesystemet. Vore det senare problemet löst borde det också vara lätt att lösa det förra. Man brukar intäkterna från miljöskatterna för att hålla de fattiga skadeslösa. Men hur ska det förra problemet lösas?

Genom förhandlingar mellan oberoende nationalstater är den lösning alla idag tycks förorda, samtidigt som alla innerst inne också tycks förstå att den inte kommer att bli framgångsrik. Utsläppen minskar inte efter mötena i Paris, Köpenhamn och Katowice, de ökar!

Jag har länge tänkt att lösningen är överstatliga institutioner, en parlamentarisk församling i FN, på sikt en världsregering, kort sagt: global demokrati.

På lång sikt är nog global demokrati den enda rimliga lösningen på vårt kollektiva existentiella predikament. Men det tar lång tid att etablera en global demokrati.

Så vad gör vi på kort sikt?