Är en förintelseförnekare nästa Nobelpristagare?

För 30 år sedan höll Slobodan Milošević sitt ökända tal i Kosovo som en del av åminnelsen av 600-årsjubileet av slaget mot osmanerna. Slaget vid Kosovo-myten skulle återaktualiseras efter Josip Broz Titos död och 1989 nådde nationalismen kulmen i ett land som hade sett bättre dagar och som var på väg mot en fragmentisering. Den enda och viktigaste frågan var om våldet kunde undvikas. Miloševićs tal om ständiga hot mot det serbiska folket blev till ett viktigt kugghjul i förberedelserna för de närstående konflikterna. Det fanns framstående hot berättade Milošević för åhörarna. Nya slag – likt det vid Trastfältet 1389 – var inte uteslutna.

Trettio år senare känner vi till omfattningarna av våldsamheterna. Fortfarande, 24 år efter att kriget tagit slut, begravs upphittade och uppgrävda ben från massgravar runt Srebrenica.

Varför detta långa intro? När Svenska akademiens officiella twitterkonto ställde frågan om man hade läst Handkes böcker, svarade den bosniske politikern och journalisten Emir Suljagić att folk inte har haft tid till det. De har varit tvungna att begrava alla de offer som Handke förnekade hade mördats, skrev Suljagić vidare. Patetiskt och överdramatiserande? Bara om man har lyxen att betrakta spektaklet från en bekväm distans. Suljagić är en av få i sin familj som har överlevt folkmordet i Srebrenica. Han jobbade som tolk åt de holländska styrkorna vilket gjorde att han fick komma med när bataljonen evakuerades från området. 1995 var han 17 år. Nästan hela släkten hade utraderats.

Folkmordet i Srebrenica har revisionister försökt förvandla till ett resultat av hämnd, massaker, krig. Peter Handke har också pratat vitt och brett om Srebrenica. Han har förnekat folkmordet, försökt – som så många andra revisionister – använda eufemismer. Han anklagade också den bosniska sidan för att själva ha utfört massakern vid Sarajevomarknaden Markale 1995.

Varför ska det spela någon roll i Nobelsammanhang? Och vem är jag – och andra – att protestera ljudligt om vi nu inte har lusläst Handkes litterära opus? Det fria ordets okränkbarhet ska inte begränsas av några partiska röster som ser politik där den inte har plats. Resonemanget fallerar på flera punkter. Låt oss försöka gå igenom dem.

1. För det första är det förbluffande att akademiledamöter inte förstår hur politiken kan förekomma i konstnärliga uttryck. Det kan inte vara möjligt att våra främsta litteraturexperter aldrig ens funderat över möjliga samband mellan politik, ideologi, författarskap. Om så är fallet undrar jag om det är möjligt att vi snart ser en förintelseförnekare få priset, bara författarskapet är bra nog?

2. Handke har förekommit i offentliga diskurser just på grund av att han varit en känd författare, och inte en människa på gatan. Han använde sitt författarskap som ett sätt att höras och argumentera. Handke själv använde alltså sitt yrke för att låta sina privata åsikter komma fram på offentliga plattformar.

3. Även om så var fallet att det privata och offentliga inte bör sammanblandas, undrar jag hur det är möjligt att belöna någon som i litterära sammanhang publicerat en propagandistisk resepamflett (”Eine winterliche Reise zu den Fluessen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit fuer Serbien”) som just handlar om det oskyldiga serbiska folket och som tydligt tar ställning för en politik som skulle ansvara för ett folkmord. Reseboken är – om jag tolkar Svenska akademien rätt - en av de böckerna som Handke belönas för eftersom den utgör en del av hans litterära produktion.

4. Jag vill helst inte spekulera i hur mycket Svenska akademien kan eller bryr sig om de kontexterna där Handke framstår som kontroversiell. Efter deras uttalande om att Handke framför allt är missförstådd, ger de sig dock in i en snårig debatt. De har alltså en viss uppfattning eftersom de bedömer att läsningar av Handke som försvarare av den serbiska nationalismen inte är djupa eller nyanserade nog. De avfärdar kritikerna och verkar ändå ha haft insyn i medierepresentationer av 1990-talet i det forna Jugoslavien?

5. Hur ställer sig akademien till det faktum att pristagaren umgås med dömda – och faktiskt fortfarande aktuella – krigsförbrytare? Novislav Đajić åtalades 1997 i Tyskland för sitt deltagande i Bosnienkriget. Han frikändes för folkmordsklagan men dömdes för medverkan i 14 mord och dömdes till fem års fängelse. Đajić kan dessutom ses i Remove Kebab-videon som fungerar som en inspiration för vita terrorister, inte minst spelades låten före massavrättningarna i Nya Zeelands Christchurch. Đajić har blivit internetmeme, flitigt använt i vita extremistcirklar (https://www.rferl.org/a/christchurch-attacks-yugoslavia-tarrant-inspiration-suspect-new-zealand/29823655.html). I oktober 1999 var Handke bestman på sin vän, krigsförbrytaren, Novislav Đajićs bröllop (länken till Zeits länk till nyheten från 1999: https://www.zeit.de/1999/46/Trauzeuge_beim_Irrlaeufer). Vågar akademien riskera sitt rykte så mycket så att de prisar en bestman till en dömd krigsförbrytare, dessutom dagens symbol för ett globalt islamhat.

Handke själv lär ha sagt att många serber blev glada över att han fått priset. Med det uttalandet suddar han bort så många miljoner serber som INTE är Miloševićs, Karadžićs och Mladićs anhängare. Dessa finns inte i hans politiska föreställningsvärld. Genom att utmåla sig själv som en orädd försvarare av ett litet och tappert folkslag som han skyddar inför en hel värld, visar han prov på att vara en oinformerad kolonisatör som ger sig rätten att tolka skeenden han själv inte förstår, framför allt i det motbjudande jämställandet av Slobodan Milošević-anhängare och hela det serbiska folket.

Slutligen, 1996 besökte Peter Handke Srebrenica. Han stod på samma plats där Ratko Mladić ett år tidigare hade förkunnat att det var dags att hämnas ”turkarna”. 10 år senare höll han ett kort tal vid Miloševićs begravning. På dessa 10 år hade han ju haft möjlighet att läsa in sig på materialet, miljontals sidor som finns som offentliga bevis vid krigstribunalen i Haag. Det gjorde han inte. Svenska akademien gjorde sitt val som verkar ha varit baserat på estetik, formalism, upphöjda värden som exempelvis det fria ordet, och inte på något futtigt som rör frågor om verkliga människors liv och död.