Debatt: Ansvar börjar inte vid tändstickan – det börjar i samhällets svek mot barnen

Diskoteksbranden i Göteborg 1998 tog 63 liv. Fyra ungdomar dömdes för mordbrand. Men jag vägrar acceptera att rättvisa börjar och slutar där. Jag har sett vad trauma gör med unga. Jag har sett vem som blir dömd – och vem som slipper ansvar. Och jag har själv valt att förlåta min egen förövare, för att sluta bära samhällets tystnad som min egen skuld.

Jag arbetade tidigare på en rättspsykiatrisk avdelning, säkerhetsklass två. Där satt män som samhället helst glömmer. De kallades rovdjur, psykopater och hopplösa fall. Men jag såg något annat: pojkar som en gång ritade med krita på asfalt, som grät utan ljud i trasiga hem, som aldrig blev hållna. Jag såg människor formade av övergivenhet. 

Och jag visste det redan innan. För jag blev våldtagen som fjortonåring. Han var över arton. Tjugo år senare mötte jag honom. Jag frågade honom: “Är du också traumatiserad eftersom du var kapabel att traumatisera mig på det sätt du gjort?” Han svarade. Och i det svaret låg inte en ursäkt – men en sanning. Att trauma föder trauma. 

Det är inte en ursäkt. Men det är en förklaring. Och förklaringar är grunden för förändring. 

Därför kan jag inte låta bli att reagera när politiker kräver “hårdare tag”, “fler inlåsningar”, “mer föräldraansvar” – samtidigt som de blundar för socioekonomiska skillnader, rasifiering och ojämlikhet i tillgång till vård, utbildning, trygghet.

När branden i Göteborg diskuteras, hör jag sällan talas om -arrangörerna. De som hyrde en lokal utan tillstånd. Som låste dörrarna. Som visste att utrymningsvägarna var blockerade. Hur kan vi prata om skuld – men bara titta åt ett håll? 

Jag säger inte att det var rätt att tända eld. Jag säger att ansvar inte börjar vid tändstickan. Det börjar vid varje vuxen som inte agerade. Vid varje institution som lät dem falla. Varje gång som vi valde tystnad framför förändring.

Fyra killar från utsatta områden dömdes. Men hur många vuxna bär egentligen ansvaret för att dörrarna var låsta den natten? Hur många fick gå vidare utan skuld?

När högerpolitiker pratar om “föräldraansvar”, “hårdare straff” och sänker åldern i straffskalan, då handlar det inte längre om moral utan om hyckleri. När företrädare för Moderaterna talar om ansvar. Om det så kallade föräldraansvaret, samtidigt som deras egna barn deltar i högerextrema grupper, sprider hat, bär symboler som gett världen djupa ärr den aldrig läkt ifrån. Hur kan man då begära ansvar från andra – men inte se sitt eget?

Då känner jag inte enbart en brännande ilska. Jag känner sorg. Och uppgivenhet. För det är alltid samma barn som får bära hela tyngden. Samma områden som pekas ut. Samma unga som lämnas utan skyddsnät – tills det brinner. 

Politiker säger att det brinner i samhället för att föräldrar inte “orkar tända lampan i hallen”. Men hur tänder man lampan när strömmen är avstängd, när socialtjänsten inte svarar, man har fem jobb och ett hjärta i bitar? 

Vi måste våga se mer än vad som ryms i en domstol. Se systemfel. Se vuxna som inte agerade. Myndigheter som svek. Ungdomar som inte föddes till brand – men växte upp i en jävla krutdurk. 

Jag vill minnas de döda. Men jag vägrar offra fler unga för att upprätthålla en bild av rättvisa. För ansvar börjar inte vid tändstickan. Det börjar långt innan.

Jag tror inte att barn föds till förövare. Jag tror att de formas i brist. I hem där socioekonomisk utsatthet är vardag. I skolor där ingen hinner se dem. I samhällen där marginalisering är ett tillstånd – inte ett undantag. Och jag tror att när vi straffar ungdomar utan att förstå deras verklighet, så sviker vi dem en gång till. 

Jag vet vad rättvisa borde vara. Jag vet vad förlåtelse kostar. Och jag vet att samhällen som inte ser människan bakom brottet – aldrig kommer förstå hur vi stoppar nästa brand. 

Vi kan inte rädda de som redan brann. Men vi kan bygga något nytt. Vi kan sluta skylla nedåt – och börja bära ansvar där det hör hemma. Hos makten. Hos vuxenvärlden. Hos oss.