Debatt. .

2019-07-12 04:30
”I vårt engagemang att rädda bina ignoreras det vilda honungsbiet”, skriver forskaren och bi-aktivisten Hannes Bonhoff. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/TT/privat
”I vårt engagemang att rädda bina ignoreras det vilda honungsbiet”, skriver forskaren och bi-aktivisten Hannes Bonhoff.
Puffetikett
Dagens ETC

Alla har möjligheten att bidra till binas räddning

Alla har numera förstått att vi behöver bin för pollinering av vår mat och att de håller på att försvinna. Enligt experterna kan vi rädda bina genom att plantera blommor, sätta upp bihotell och äta lokalproducerad honung. Men är det verkligen så enkelt? Och vad mer kan människor göra som inte har en trädgård till blommor och bihotell? frågar sig forskaren och bi-aktivisten Hannes Bonhoff.

 

Enligt forskningsrapporter är det största hotet för bina förlusten av deras livsmiljöer genom ett förändrat lantbruk och klimat.

90 procent av befolkningen bor i tätorterna, vilka omfattar enbart 1,5 procent av Sveriges yta. Om vi planterar blommor på balkonger och i trädgårdar påverkar vi alltså omkring en procent av landet. 

Jord- och skogsbruksarealen upptar däremot 88 procent av Sverige. Hur ska vi kunna rädda bina med insatser på endast omkring en procent av landets yta när deras livsmiljö förstörs på 88 procent av ytan?

Binas nytta för människan ligger i pollinering av ungefär en tredjedel av vår mat och den produceras huvudsakligen inom jordbruket. Borde inte vi rädda bina där vi behöver dem som mest?

Omkring 70 procent av solitärbina är markboende precis som de flesta humlearter är. Bihotell ger alltså boplatser till enbart en bråkdel av arterna. Dessutom är många inte byggda på ett lämpligt sätt och kan bidra till smittspridning. Hålen kan vara för korta, småflisar kan skada binas vingar och borrade längs fiberriktningen spricker bo­hålen rakt igenom. Bihotellens nytta är så pass kontroversiell att även organisationer, som vill rädda bina, avråder från deras användning.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Att rädda bina genom att ta deras mat låter som en kontraproduktiv idé. Men tanken med detta är att konsumtion av svensk honung gynnar svensk biodling, vilket i sin tur ska gynna svenska bin. Inom biodlingen används dock enbart ett av Sveriges 300 arter av bin, honungsbiet. Dessutom är vårt inhemska nordiska honungsbi sällsynt inom biodlingen. Det används huvudsakligen importerade underarter från södra eller östra Europa och korsningar. Då honungsbin kan konkurrera ut solitärbin och humlor och sprida smittor är det tvivel­aktigt om biodling gynnar andra arter än själva honungsbiet.

Honungsbin är ursprungligen vilda djur som domesticeras inom biodlingen för att uppfylla biodlarens önskemål om ökat honungsproduktion och minskad svärmlust. Ett honungsbisamhälle föreställer ett enda djur, en så kallad superorganism, som förökar sig genom svärmning. På sikt leder biodlarnas avel på svärmtröghet alltså till att bisamhällena blir sterila och därmed förlorar förmågan att överleva som art. Det ger dock hopp att biodling enkelt kan bedrivas utan att avla sönder detta ovärderliga djur.

I vårt engagemang att rädda bina ignoreras det vilda honungsbiet. Inom naturvård och naturskydd ses vilda honungsbin som förrymda tambin, vilka enligt normerna inte är värda att bli räddade. Och inom biodlingen betraktas vilda honungsbisamhällen som smittkällor, tvärt emot forskningsresultat, och förintas av jordbruksverket med stöd av lagstiftning. Medan det vilda honungsbiet blev rödlistat av den internationella naturvårds­unionen i Europa har den i Sverige inte tagits upp för bedömning. Det mesta tyder på att honungsbiet är så gott som utdött i det vilda.

Den alarmerande minskning av bin beror inte på en brist av bi­hotell och blommor i tätorterna, eller på att vi äter för lite honung. Den är ett symptom på ett betydligt större problem: klimat- och miljö­krisen. Det ligger nära till hands att peka finger åt lantbruket och politiker. Men vi bidrar alla till den uppkomna situationen. Jordbruket skulle inte använda insektsgifter om vi skulle handla ekologiskt. Naturen skulle inte växa igen med artfattiga granskogsplanteringar om vi inte förbrukade dess produkter. Och politiker skulle rädda bina om vi gav vår röst för det parti som ville göra det. Även utan tillgång till trädgård har alla möjligheten att bidra till binas räddning.

Så länge vi inte anpassar våra livsstil kommer dock inga fröpåsar, bihotell eller honungsburkar ändra faktumet att vi orsakar binas nedgång. Vi behöver sluta med att bekämpa symptom och att kompensera. Vi behöver fokusera på att lösa själva orsaken till problemen.

Hannes Bonhoff 
Disputeras forskare och jobbar för att rädda bina