Debatt: 100 års erfarenhet visar: Gör om försörjningsstödet!

Den 14 juni 1918 utfärdade regeringen den första svenska fattigvårdslagen. Senare samma år antogs författningsrevisionens förslag som ledde till allmän och lika rösträtt, ett resultat av åratal av utredningar och motsättningar. Frågan gällde om fattigunderstöd skulle ge tillträde till rösträtt. Resultatet blev att de som hade fattigunderstöd uteslöts från rösträtten.

1918 års lagkonstruktion har kommit att bilda grundfundament i den fattigvårds- och socialbidragshantering vi senare haft och påverkat diskussionen om fattiga.

En del av dagens debatt är som ett eko från sekelskiftet 1900. Det gäller bland annat kraven på ”hårdare tag i bidragshanteringen”
och rädslor för att ”bidragen” påverkar arbetsmoralen och tvister
om ansvaret för flyktingmigrationen.

Borde vi inte se mer till fattigdomens orsaker än enskildas brister om vi ska få bukt med fattigdomen?  

Riksdagen hade innan 1918 försökt att reglera fattigdomen genom olika förordningar. 1871 års stränga fattigvårdsförordning var mycket illa sedd av både socialdemokrater och liberalt sinnade grupper. Lagen 1918 innebar också förbättringar. Rätten till ”erforderligt underhåll” för vissa grupper fastslogs och det gick nu att överklaga besluten. Bland annat förbjöds fattigauktioner och rotegång, som innebar att fattiga enligt ett förutbestämt schema ”vandrade runt” mellan olika gårdar där de togs om hand.

Att den allmänna rösträtten uteslöt personer med långvarigt fattigunderstöd gällde ända fram till 1945. Vissa bidragstagare var också omyndigförklarade på andra områden, och fick exempelvis inte gifta sig. De så kallade bostadsbanden gjorde också att de fattigas rörelsefrihet inskränktes.

Även om systemen med socialbidragshanteringen har förändrats finns det starka band till den äldre fattigvårdstraditionen. Fattiga har idag rösträtt men har i sin livsföring inte möjlighet att ta del av det som är självklarheter för de flesta för att leva ett värdigt liv. Det avspeglar sig i utvecklingen av hur vi har valt att organisera det som i dag kallas ”försörjningsstöd” och de krav som ställs på individen för att ta del av detta ”bistånd”.

För det första har socialbidraget och dess föregångare varit en uppgift för det kommunala självstyret. Fortfarande har kommunala förtroendemän det yttersta ansvaret även om de delegerar detta till tjänstemän.

Det är stora variationer i bedömning och hantering av socialbidraget. Nuvarande Socialtjänstlag, som infördes 1982 är en ramlag. Kommunerna har det yttersta ansvaret, men de har en långtgående frihet att välja metoder för att uppfylla lagens mål. Det finns heller inga sanktioner om kommunerna inte följer lagen.
Sättet att arbeta med socialbidragstagare varierar mellan kommunerna. Olika arbetsmetoder har utvecklats under åren och spridits utan något vetenskapligt stöd.

För det andra förekommer det ett Svarte Petter-spel om socialbidragstagarna. År 2009 kom ett statligt betänkande ”Ingen får vara Svarte Petter” som efterlyste tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten och mellan kommunerna. Läget har sedan dess skärpts. Debatten om flyktingmottagande påminner
till exempel – både på europeisk och nationell nivå – om debatten där gamla geografiska tänkesätt om hemortsrätt och egna och andras fattiga förekommer återupplivats i modern form. Det gäller inte minst försöken att beivra den fria rörligheten i Europa med olika förbudslagar eller att blunda för flyktingbarnens situation.

För det tredje har bidragen i regel legat på låg nivå det vill säga under de lägsta arbetsinkomsterna på orten och under andra transfereringar som pensioner, arbetslöshetsunderstöd och studiemedel. Hjälpen har varit svår att klara sig på och har inte följt den allmänna inkomstökningen i samhället. Försörjningsstödet skiljer sig från ersättningarna i andra socialförsäkringar, som bygger på en princip om kompensation för inkomstbortfall.

I Socialtjänstlagen infördes en riksnorm 1998 som kommunerna inte får underskrida. Nästan alla kommuner har lagt sig på denna miniminivå, vilket inte var avsikten. Riksnormen för en ensamstående person är i dag 3 030 kronor och ska täcka kostnader för, livsmedel, kläder och skor, fritid och lek, hygien, försäkring, förbrukningsvaror, tidning, telefon och tv-avgift.

För det fjärde har bidragshanteringen varit omgiven misstroende, kontroll och stigma. Socialbidragets konstruktion avviker från en generell socialpolitik som betonar sociala rättigheter. Det har varit svårt att skapa ett folkligt förtroende för ett stöd som vänder sig till några få.

Många som uppbär socialbidrag känner obehag över att behöva söka hjälp och känner skamkänslor eftersom de upplever att de inte betraktas som ”värdiga”. Dessutom har systemet enligt olika mätningar ett lågt folkligt förtroende även
om siffrorna varierat något över tid. Studier visar också att stödet är underutnyttjat.

För det femte har försörjningsstödets omfattning över tid
att göra med strukturella förhållanden i samhället, som ekonomiska kriser samt hur socialpolitiken och andra försörjningssystem fungerar.

Många av de utmaningar som socialtjänsten ställs inför i dag har att göra med arbetsmarknadens utseende, globalisering och socialpolitikens utformning. Att hitta lösningen hos enskilda fattiga leder ingen vart. Vi måste se till de orsaker som skapar fattigdom.

Slutsatsen blir att med 100 års erfarenhet gäller det att upprätta en värdighet och hållbarhet i socialbidragssystemet. Det kan göras genom att regeringen ger den sittande utredningen Framtidens socialtjänst (dir 2017:39) i tilläggsdirektiv att se över ramlagskonstruktionen i nuvarande Socialtjänstlag.

Försörjningsstödet borde utformas mycket tydligare som en rättighet, med förutsägbara kriterier och med reella möjligheter för de fattiga att driva igenom sin rätt. Kommunerna borde också få rätt att i högre utsträckning få ersättning från staten för att bryta tvister om egna och andras fattiga.