Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2015-03-27 04:08
Bild: Alessandro Della Bella/ Keystone/AP

Radikala tankar är alltid för gamla

Idag har ”det fria valet” mist all radikalitet. Det har samma aura som en reklamaffisch som suttit för länge och vars text bleknat i regnet.

Slavoj Žižek är en filosof jag hyser en hatkärlek till. Jag stör mig på hans sätt att säga ”Som i det berömda skämtet om” för att sedan ta upp ett skämt ingen utanför Slovenien hört, hans sätt att alltid skriva samma bok – vilket verkar gå allt snabbare – samt hans slarviga sätt att handskas med fakta. Han kan ha läst något i förbigående om textilarbetare i Filippinerna och uttalar sig ändå som om han visste allt. Han arbetar snarare med intuition, association. Hans favoritfras lyder: ”I själva verket är det precis tvärtom.” Om alla tror något, till exempel att våld är fel, att det gäller att sluta prata och skrida till handling, att socialism är bättre än kommunism, då förhåller det sig enligt Žižek precis tvärtom. Hans ideologiska kompass är inställd på: ”Vad tror allmänheten? Det är alltid tvärtom.” Förutom när alla för ovanlighetens skull tror att det är precis tvärtom, då är det i själva verket precis som alla tror.

Just det är också det bästa med Žižek och det som gör honom till en termometer på västvärldens medvetande: han fattar genast när en åsikt inte är radikal längre. Han och forskaren Jenny Westerstrand är de enda intellektuella jag vet som har den förmågan.

Jag läser Žižeks senaste bok Trouble in paradise: From the end of history to the end of capitalism och grips av insikten om tankens eftersläpning. Om att nästan alla tankar som anses vara radikala är för gamla. Om att de alltid revolterar mot gårdagens förtryck.

Att njuta, säger Žižek, må ha varit ett radikalt krav en gång i tiden, men har idag upphöjts till krav och plikt. Man måste njuta av livet, man måste ha en egen sexualitet, man måste ha en livsstil, man måste kunna beskriva sig själv på tre meningar. Att vara radikal idag, menar han, är snarare att revoltera mot detta. Vägra njuta! Vägra vara någon! Vägra välja! Är det just där som identiteten ”asexualitet” uppstår – som både kombinerar kravet på att ha en identitet med vägran att njuta? Som en blandning av lydnad och revolt ...?

Det fanns en tid då det mest radikala begreppet var ”det fria valet”. 1945 var tanken att människan hade ett eget val så revolutionär att det uppstod tumult och bråk vid föreläsningar och de som hävdade det anklagades för att förgifta ungdomen. Andra världskriget var precis över, determinismen hade fortfarande ett fast grepp om Västeuropas filosofi och i öst härskade en mekanisk, automatisk version av marxismen.

Då kom existentialismen. Som bröt ut individen från sammanhanget och förkunnade att det totala ansvaret för hennes existens vilade på henne själv. Sartre och de Beauvoir uppmanade de unga att de inte bara kunde, utan borde göra ett aktivt livsval, ”istället för att vara låt oss säga en mossa, en röta eller ett blomkålshuvud!”

Mängder av människor bestämde sig med ens för att inte vara blomkålshuvuden.

Idag har ”det fria valet” mist all radikalitet. Det har samma aura som en reklamaffisch som suttit för länge och vars text bleknat i regnet. ”Det fria valet” låter som tvättmedel, telefonförsäljare, elbolag. I prekariatets tid är att välja blivit lika spännande som att vara ett blomkålshuvud.

På samma sätt låter det när någon säger att en kvinnlig artist ”tar kontroll över sin sexualitet”. Det kan ha funnits en tid då det var radikalt för kvinnor att vara nakna och visa att de var intresserade av män: den tiden lever vi förvisso inte i längre, men artiklarna om Madonna har inte förändrats sedan 80-talet. De säger fortfarande exakt samma sak och de skrivs om alla kvinnliga artister. Nu låter ”hon tar kontroll över sin sexualitet” som för mycket restylane, inget annat.

En annan omvälvande idé brukade vara tanken att mödraskap är en social konstruktion. Det var under tider då en kvinnas öde var att föda barn och ta hand om hemmet. Idag används tesen av surrogatindustrin för att frånta fattiga indiska kvinnor vårdnaden om sina barn: moderskap finns ju inte, alltså går det inte att säga att det är deras barn! Den tanke som användes av kvinnorörelsen för att ta sig ut ur hemmen, har nu blivit ett vapen mot fattiga kvinnors rättigheter.

Att jaga radikala tankar är som att se på stjärnor. De är alltid minst fyra år gamla. När vi skymtar dem är de ofta redan på väg att dö; bara ljuset från dem når oss, men verkligheten har redan rört sig därifrån. Det samtiden kallar för radikalt är redan på väg att bli ett påbud.