Ledare

Jag ser Hollandes presidentskap som ett test på om vi faktiskt lever under marknadens diktatur eller om de folkvalda politikerna ännu har något reellt inflytande.

Nu längtar vi efter den dag konsten befriar sig från mediemaktens berättelser och går sin egen väg, befriad från sensationslusta förklädd till kritik.

Människor sätts på arbeten som gör dem olyckliga för att tillverka varor vi inte vill ha; allt hyllat som jobb och tillväxt. Alla, varenda en av oss, vet innerst inne att vi inte kan fortsätta så här.

Jag är djupt imponerad av de unga, som idag bryr sig om världen och framtiden till skillnad från dem som tycker att det finns en mening i att ”skapa debatt” om att en glad tjej inte rakat armhålorna.

Det fascinerar mig att de som faktiskt har genomtänkta idéer om det allmänna bästa nästan alltid kallas naiva. Vad är då de andra?

Runt åttonde mars – internationella kvinnodagen – brukar jag varje år fundera på vad som har skett i kvinnors kamp för frigörelse runtom i världen.

Om medierna tiger om den hittills uppdagade största ägarkoncentrationsskandalen i Europa visar det  att också nyhetsvärderingen är korrupt.

Samtidigt får vi läsa hyllningsartiklar om alliansens ministrar som liknar det gamla Östeuropas politbyråmaterial. Det verkar röra sig om en massförträngning hos journalistkåren.

Det finns två utvecklingslinjer just nu: antingen ökar demokratin tack vare de unga modiga i arabländerna, USA och Europa eller också blir kriserna så svåra att medelklasserna börjar längta efter en stark man.