Henrik Jalalian: Tidöpartierna såg ut att sakna förra valrörelsen

Det var faktiskt en ovanligt bra partiledardebatt i SVT på söndagskvällen, den bästa på många år. Både programledare och partiledare gjorde ganska bra ifrån sig. En guldstjärna till att sjukvården – nästan alltid väljarnas viktigaste fråga – för en gång skull fick stort utrymme.

Tidöpartierna verkade sakna förra valrörelsen när de var i opposition. En ansenlig del av debatten ägnade de nämligen åt att berätta hur förfärligt allt var under mandatperioden innan de själva kom till makten.

Det är knappast ett styrkebesked när man hellre ger en historielektion än att prata om vad man själv har uträttat och vill göra framåt. Ibland gjorde de några tappra försök att säga att saker blivit bättre men jag tror nog att Ebba Busch (KD) i hemlighet förbannar sig själv för att ha kritiserat matpriserna med falukorv i handen, när de nu stigit ännu mer.

De verkar också ha snackat ihop sig om talepunkten att Miljöpartiets språkrör är lite dum i huvudet. Ebba Busch sa att hon skulle ”lägga fakta ovanpå Linds känslor”. Jimmie Åkesson (SD) sa att det här med ekonomi nog var lite svårt för henne att förstå sig på.

Härskartekniker är inte snyggt och faller i regel tillbaka på avsändaren. Lite som när Göran Persson (S) till slut började kallas för ”buffel-Persson”. Detta får säkert de gubbar som röstar på Tidöpartierna att skrocka i soffan, men är knappast en superstrategi för att vinna över miljömedvetna kvinnor i storstäder, som Moderaterna pekat ut som en nödvändig grupp för att vinna valet.

De rödgröna verkade sitta ganska lugnt i båten men kritiken om oenighet lyckades de knappast motbevisa. Det är svårt att se någon tydlig gemensam agenda överhuvudtaget från oppositionen.

Samtidigt behövs det kanske inte. Det är inte bra att vara oenig men ser man på de senaste opinionsmätningarna verkar det faktiskt ännu sämre för de eniga Tidöpartierna att redan ha bestämt sig för att släppa in Åkesson i regeringen.

Han är impopulär, inte minst bland de mittenväljare som alla nu försöker nå. De tidöväljare som vill ha en mer pragmatisk politik när det gäller till exempel migration och klimat, vet att Åkesson kommer få stort inflytande över dessa områden.

Men man märkte också att tidösidan var rejält frustrerad över bristen på rödgröna besked och därför började hitta på saker. Men det var ju sedan ganska enkelt för de rödgröna att dementera.

Det är halvtid i valrörelsen. Jag spådde i september att Tidöpartierna skulle vinna valet. Men sedan dess har mycket hänt.

Jag trodde att Tidöpartierna skulle ha väljarnas förtroende i migration och brottsbekämpning medan de rödgröna skulle vinna klimat och välfärd. Det som i så fall skulle avgöra var ekonomin – och den såg ut att ljusna samtidigt som Tidö la fram en budget med rejält valfläsk.

Men alla förhoppningar om minskad arbetslöshet och ljusning i ekonomin har grusats. Samtidigt som bensinskattesänkningar inte ser lika bra ut i ljuset av den pågående oljekrisen.

När det gäller invandringen syns glädjande nog ett rejält skifte – vilket inte minst märktes i det förändrade tonläget i gårdagens debatt. Från att ha varit Tidöpartiernas starka kort verkar det nu ha förvandlats till en black om foten, när väljarna får se vad den faktiskt innebär.

Svenska val brukar bli jämna. Dessutom är Tidöpartierna starkare i debatter och bättre på att sätta agendan generellt. Så mycket kan hända. Men det är nu Tidöpartierna borde börja lyfta i opinionen – istället blir det tvärtom.

Det kanske är så att verkligheten kommit ikapp. Då hjälper inte ens Ebba Busch munläder.