Edgar Mannheimer: Israel har ingen rätt att döda journalister

Amal Khalil, 43, var en libanesisk journalist. Hon dödades i en israelisk flygattack. Om hon medvetet var israelernas måltavla innebär det ett krigsbrott. Artikeln skulle kunna sluta här. Men för att bättre förstå hur omvärlden tycks tolerera att över 260 journalister dödats sedan den 7 oktober 2023 – den dödligaste perioden för journalister någonsin – krävs en genomgång av det israeliska propagandamaskineriet.

Amal Khalil var en mycket välkänd libanesisk journalist. Hon var korrespondent i södra Libanon för den Hizbollahvänliga tidningen Al Akhbar – mer om detta strax.

Amal Khalil dödshotades år 2024 av den israeliska mediakommentatorn Gideon Gal Ben Avraham, som syns på israelisk TV och påstår sig “hjälpa” israeliskt underrättelsearbete. Han skickade då WhatsApp-meddelanden där han uppmanade henne att lämna Libanon “om du vill behålla huvudet vid dina axlar”.

I efterdyningarna av Khalils död kontaktade tidningen Drop Site News Ben Avraham och fick följande svar: "Hälsa alla journalister som har samröre med Hizbollah att alla som arbetar åt organisationen är dömda att dö." Det är oklart om Ben Avraham har några formella band till den israeliska militären. Enligt officiella uttalanden från IDF var måltavlan för flygattacken Hizbollahterrorister som enligt uppgift överträdde den av Israel påhittade “gula linjen” i södra Libanon och bröt därmed mot vapenvilan. Militären säger att man inte medvetet angrep journalister.

Men med tanke på att den israeliska militären är en av världens mest avancerade är det otänkbart att de inte kunde identifiera Amal Khalil med hjälp av AI-verktyg. En generös tolkning är att IDF angrep en grupp milismän från Hizbollah och att Amal Khalil befann sig i närheten och utgjorde "collateral damage" – även om hon var på fel sida av Israels gula linje. En mindre generös tolkning är att Israel gjorde sig av med en av få libanesiska journalister som vågar rapportera från södra Libanon, dessutom högst kritiskt om Israel.

Men vad som inträffade efter Amal Khalils dödande är intressant. I Israel rapporterades det nästan inget om händelsen – mina journalistkollegor i Israel säger att knappt någon känner till Amal Khalil eller hennes död. Men i Libanon sattes det igång ett enormt propagandaarbete.

I WhatsApp-grupper började gamla tweets från reportern delas flitigt – ofta tagna ur sitt sammanhang. Det finns ett informellt nätverk av personer som utger sig för att vara arabiska journalister som sprider proisraelisk propaganda. I ett land som Libanon, som är så sargat av sekteristiskt våld och polarisering, är det inte svårt att väcka ilska.

Nadine Barakat är en del av det proisraeliska ekosystemet i Libanon och började direkt dela ett stort antal tidigare tweets och uttalanden av Amal Khalil. En skärmdump tycks visa Khalils stöd för mordet på Libanons före detta premiärminister, Rafik el Hariri – ett mord som ofta tillskrivs Assadregimen och Hizbollah. I själva verket var tweeten ett citat från en Hizbollahpolitiker, inte Khalils egna ord.

En libanesisk kollega berättade för mig att han gjorde ett experiment med sina kristna vänner som hyser stort förakt mot Hizbollah. Han bad de rangordna deras upprördhet över Amal Khalils död. De flesta svarade 3 eller 4. Sen tog de del av den proisraeliska propagandan och såg uttalanden tillskrivna Khalil. Då återkom de och ville justera ner sina svar till -5.

Libanon är ett delat land med ett mycket polariserat medielandskap. Därför är denna propaganda så framgångsrik, för att libaneser som inte stödjer Hizbollah har förutfattade meningar om vad för tidning Al Akhbar är – och ofta har de rätt.

Al Akhbar är en tidning vars politiska redaktion står helt i linje med Hizbollah och Irans politik. Hizbollahs politiska utspel brukar föregås av en debatt i Al Akhbar. Tidningen försvarar Hizbollahs politik, ibland i vidriga termer – år 2021 relativiserade de mordet på den Hizbollahkritiske journalisten Lokman Slim.

Samtidigt har Al Akhbar en sofistikerad kultursida. Tidningen uttrycker stöd för hbtq-rörelsen. Och anställer modiga journalister som Amal Khalil, som rapporterar från områden få andra vågar resa till. Bilden är inte svartvit.

Det som dock är svartvitt är följande: Inga journalister, oavsett vem de skriver för eller vilka åsikter de har, förtjänar att dödas. Det är krigsbrott och omvärlden har en skyldighet att agera.