Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2015-12-11 04:00

Mattias Gardells bästa bok

Läs också: Ledarbloggen: Nordeas jubel

Ingenting försvinner. Ett land kan förlora sin självständighet i krig, samhällssystem gå under, åsikter falla ur modet, men så länge det finns människor förvaltas arvet. Även de människor som är passiva och aldrig gör något politiskt för vidare åsikter till sina barn. De ligger och gror – censurerade, omoderna, kanske knappt uttalade, men när vinden vänder kommer de ut och plötsligt tycks samhället fullt av dem. De har bara bidat sin tid.

Så är det med socialismen, så är det med egoismen, så är det med fascismen, rojalismen, apartheid och feminismen. Man kan förledas att tro att en ideologi kan besegras. Men i hemmen sitter föräldrar från den förlorande sidan och för över den till sina barn. Och så faller en mur och de som skämts höjer med ens på huvudet och de som varit stolta skäms och reviderar sin historia.

Detta är en av de viktigaste lärdomarna i nyutkomna "Raskrigaren" – Mattias Gardells bästa bok hittills. Här sätts seriemördaren Peter Mangs äntligen i ett sammanhang. För även ensamvargen, även autisten, även galningen har ett sammanhang. I detta fallet en fader som var ultranationalist. Som samlade på knivar från Tredje riket, som firade Palmemordet och som berättade hjältesagor från finska inbördeskriget då de vita avrättade ”vilddjuren” – kommunisterna. ”Om jag skulle göra en film om mitt liv” säger Peter Mangs, ”skulle alla andra vara statister utom min far.” Efter att Mangs begått det första mordet, på en äldre man som haft oturen att bo på en viss gata, ringer han sin pappa och berättar. Pappan – inköpschef på ett stort möbelvaruhus i USA – reagerar inte med avsky. Han skickar vapentillbehör och säger att sonen kommer att stå staty en vacker dag.

Sammanhanget var också hans vänner och deras föräldrar. Flera av dem högerextremister, som värvats av CIA som agenter eller dödat algerier för Frankrikes räkning. Alla dessa historier har förts vidare i familjerna och Mangs kände att nu var det hans tur. Sammanhanget är alla de nätsidor som hejade på, som skrev att Mangs var en hjälte. Efter varje mord gick han in på nätet, myste över applåderna han fick och mottog tacksamt förslag på vem han skulle döda härnäst. I ett bredare perspektiv var sammanhanget också de tidningar som automatiskt skyllde på offren. Samt polisen och de ”experter” i Efterlyst som var säkra på att offret kände gärningsmannen. Även om den 16-årige kille som för första gången får cykla till fotbollsträningen och blir skjuten i huvudet skrevs det att dådet måste ha varit en hämnd, en uppgörelse i den undre världen, att ”pojken själv har nyckeln till gåtan”. Mangs var nöjd – precis detta hade han förutsett. Offren skulle skuldbeläggas i egenskap av sin hudfärg och detta skulle leda till mer rasism.

"Raskrigaren" är en mycket välskriven och genomarbetad bok. Visst påminner den om "Lasermannen" av Gellert Tamas – det är precis samma grepp med mördarens berättelse varvat med offrens och blickar på samhällsklimatet. Och visst har den Lapidus-sjukan, det vill säga att spänning skapas genom korta meningar. Men detta spelar mindre roll. Viktigare är de frågor boken väcker. Som att Mangs erkänner flera mord för Gardell som han inte är dömd för. Kommer dessa fall nu att tas upp? Och varför tog det så lång tid för polisen att inse att det rörde sig om en och samma gärningsman och lägga ihop utredningarna? Varför fick Mangs mord inte lika hög prioritet som Ausonius? Varken statsministern eller någon annan från regeringen uttalade sig över huvud taget. Det enda som hände var att Ullenhag åkte till en boxningsklubb i Rosengård, vad nu det skulle ha med saken att göra. Och: hur kan det fortfarande vara försvarbart efter Breivik och Mangs att hålla nätforum öppna där det uppmuntras till mord?

Tydligt är också det mönster jag skrev om för två veckor sedan: rasismens sexuella dimension. ”Mest förbannad” skriver Gardell, ”blev han när en av dem stal hans tjej.” Över allt annat hatade han att se vita tjejer med icke-vita män. Själv hade han svårt att få tjejer, de tyckte han var konstig och han gick över till att försöka få hit ryska kvinnor via nätet, men inte ens de ville komma när de träffat honom. I rätten höll han tyst hela tiden förutom då han berättade om sin ”förmåga att charma vackra kvinnor”, en förmåga som uppenbarligen inte fanns. Bortsett från det uppenbara, att fanatiska rasister ofta har sexuella problem, så är det intressant att notera ordvalet, ”hans” tjej, som om han själv hade någon gudagiven rätt att få en tjej. Jag har länge tänkt att ilska aldrig uttrycks om man inte först anser sig ha rätt att vara arg. Det finns mängder av saker man irriterar sig på, men eftersom ingen har talat om för en att det går att vara arg på dessa saker, kommer ilskan inte ut, man kanaliserar den på något annat. Man har inte rätt att vara arg på döden, på vädret, på datorer, på banker, på att någon har grisnäsa på tunnelbanan – man kan bli det, men då trycker man tillbaka det, ingen ideologi finns där för att agera cheerleader åt ilskan. Men när en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg.

I värsta fall blir "Raskrigaren" en inspirationskälla för liknande personer - Mangs själv inspirerades av boken "Lasermannen" som han älskade och läste flera gånger. I bästa fall kan Gardells bok leda till att det tröttsamma avfärdandet av ”ensamma galningar” upphör. I samhället kommer det alltid finnas ensamma och konstiga människor. Det finns tidpunkter då de tar till vapen och tidpunkter då de inte gör det. Fascismens frön finns överallt. De finns i Argentina dit alla nazister flydde efter andra världskriget vilket sedan kulminerade i diktaturen. De finns i Greklands inbördeskrig vilket slog rot under krisen och blev Gyllene gryning. De finns i brittisk kolonialism, vilket kommer upp titt som tätt sedan Enoch Powell, de finns i finska inbördeskriget, i Sven Olov Lindholms nazistdemonstrationer i Malmö. Ibland, särskilt i kristider, slår dessa frön rot. Men glöm inte: det är samma sak med socialismen. Folkhemmets barn, gerillornas barn, kommunismens och självständighetskampernas barn, de får också barn. Över hela världen förs tankarna vidare, från föräldrar till barn, och någon gång kommer de att slå rot och man kommer att se sig omkring och tänka: vad många vi är, hur kommer det sig att jag aldrig har tänkt på det förut?