Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2016-03-14 06:41

Frågespalter är meningslösa

Frågespalters själva poäng är att folk ska få svar, men den postmoderna tidens motto är att det inte finns några rätta svar.

Samtida frågespalter måste vara det mest meningslösa som finns. Mängder av människor skriver till dem och frågar vad de ska göra med sina liv. Ska jag skilja mig, jag misstänker att min man är otrogen, min kompis tar droger, min svärmor lägger sig i, min syster tar inte tag i sitt liv, jag har tre bröstvårtor – är jag onormal, och så vidare.

Men de får aldrig några svar!

Alla svar går ut på någon variant av ”Jag vet inte, ta det med någon annan.” Det börjar redan i KP. Barn som skriver får utan undantag rådet att vända sig till någon vuxen, t.ex. tala med sina föräldrar eller lärare. Det fortsätter i Frida och Veckorevyn, där tjejen som är missnöjd med sitt sexliv får rådet att sätta sig ner med killen och berätta precis hur hon vill ha det i sängen. Och så samma visa livet ut i DN och andra dagstidningar där man ska ”tala med sin partner” som man inte står ut med och gärna tillsammans uppsöka någon typ av parterapeut som alla moderna människor gör.

Men att få ett konkret råd? Glöm det. Svaren inleds dessutom alltid med en lång upprepning av frågan, typ ”Du upplever alltså att ...” och ”Du beskriver alltså att ...” De som svarar på frågor verkar inte ha tänkt på att folk skriver till främmande just därför att de inte vågar prata med någon de känner om sina problem. Ibland är det uppenbart att frågeställaren befinner sig på en säker och snabb väg ner till helvetet, och att skriva till tidningen är det sista halmstrået hon griper efter, om hon bara kunde hämta kraft därifrån att sätta stopp för det hela ... Och så står det bara att hon borde gå och söka hjälp. Ja, det är ju det hon gör nu! 

De som tycker att de är fula får alltid rådet att de duger som de är, vilket naturligtvis är det rätta svaret, men för det första kan experten ju inte veta det, och för det andra kanske personen skulle vara mer hjälpt av att höra ”gå och klipp dig och färga håret, det skulle göra underverk”, och för det tredje är det underligt att hela tidningen går ut på att man ska ändra på sitt utseende, bara inte i just frågespalten! De som frågar om de är onormala får alltid höra att de är normala, ett svar som säkert har lugnat många, men tänk om de kunde svara någon gång: du är onormal, men sådant är livet och gå nu hela vägen och bli emo för att accentuera det hela.

Det här beror på att hela fenomenet är en oxymoron. En oxymoron är en självmotsägelse, något som inte går ihop. Ordet självt betyder skarp och slö. Oxy - skarp, moron – slö. (Det engelska ordet moron kommer alltså från grekiskan.)

Frågespalten i den postmoderna tiden är en oxymoron.

Frågespalters själva poäng är att folk ska få svar, men den postmoderna tidens motto är att det inte finns några rätta svar. Alltså går det inte att svara, det enda möjliga blir då att upprepa frågan, att hänvisa till någon annan (exempelvis en kurator som nickar förstående och sedan säger exakt samma sak) och att be frågeställaren känna efter vad hon själv vill.

Läser man frågespalter från förr i tiden är det en helt annan visa. I femtiotalets Veckorevyn kunde läsaren som klagade på sin man få höra att han verkade vara ”egoistisk, nyckfull, sjaskig på det hela taget.” I sjuttiotalets Veckorevyn kunde en kvinna som inte ville ha gruppsex då hon ansåg det vara en ”återgång till grottstadiet” få höra att gruppsex är något vuxna bör syssla med, särskilt de som under en längre tid varit ensamma. I boken Hur kvinnan upplever mannen från 1947 svarar författaren Sofie Lazarsfeld på frågor från läsare, och det råder ingen tvekan om saken: hon vet alltid exakt vad de bör göra. En olycklig kvinna vars man flirtar med andra i hennes närvaro får svaret ”det kommer alltid bli likadant vad ni än försöker göra åt saken.” Historikern Teresa Sorribes Bernhard skriver i en analys att tonen har förändrats: då den kunde vara barsk och fräck är den nu mer jämlik.

Visserligen är den gamla tidens svar ofta chockerande, men de är åtminstone svar. Åh, jag efterlyser verkligen någon som kan ge handfasta råd, även om de är fel! I dag lever vi i en tid vars dogmer är: ”Man får inte skriva folk på näsan”, ”Inget är svart eller vitt” och ”Sanningen befinner sig någonstans mitt emellan”. 

Varför verkligheten skulle vara grå per definition och alltid befinna sig mitt emellan vilka två punkter som helst är något som sällan reds ut. Hänvisad till sin individstatus, förvisad till sin egen viljas lag, fortsätter samtidsmänniskan dock att envetet skriva till okända för att få råd, och svarar inte tidningarna vänder de sig till familjeliv eller var som helst. Den enda som kan konsten att svara på frågor är Bengt Ohlsson i Amelia, han tvekar inte att använda sin livserfarenhet och tycks faktiskt bry sig om människorna på allvar. Tyvärr är han höger. Det känns symptomatiskt. Symptomatiskt är även att Katarina Janouch från vår ungdoms frågespalter nu kommit ut som rasist utan ett uns av den relativism som alltid präglat hennes svar i frågespalten. När pendeln svänger, gör den det med besked. Än så länge befinner vi oss i en säregen blandtid där ingen får lägga sig i individens liv, medan hela folkgrupper kan avfärdas i en handvändning.