Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2016-05-09 04:00

Den latinamerikanska kupphögerns backlash

Vad händer i Brasilien?

Våra medier verkar inte riktigt kunna bestämma sig.

Än är det en korruptionsskandal i det statliga oljebolaget, än är det jättedemonstrationer på gatorna, än är det dålig ekonomi; enligt Expressen är det till och med zikavirusets fel. Vad nästan alla medier i Europa och USA är ense om, är att tiden har kommit för president Dilma Rousseff att gå.

 Hennes tid är över, ropar de i kör. Hon har gjort sig löjlig, skriver New York Times. Hon hånar rättvisan, skriver Bloomberg. I DN intervjuas en finsk Brasilienexpert som bestämt hävdar att detta innebär slutet för socialistiska tendenser i Brasilien: ”Nu kommer man att gå mot ett mer marknadsvänligt håll i den ekonomiska politiken, det är helt klart.”

 Försök hitta ordet demokrati i någon av dessa texter!

Nej, ordet är tydligt frånvarande. Som om det inte vore relevant att det är en folkvald president som nu avsätts.

 Dessutom är det förvånande hur få medier som nämner att processen mot Dilma Rousseff inte alls handlar om korruption. Hon är inte anklagad för korruption – Petrobrasskandalen gäller helt andra politiker och Dilma är faktiskt en av de få höga brasilianska politiker som inte anklagas för att själv ha stoppat undan pengar. Försöken att avsätta henne handlar om att hon ska ha fått Brasiliens ekonomiska statistik att se bättre ut än vad den är.

 

Det kan man klandra, men det gäller att inse att anklagelsen inte är något annat än en förevändning.

Vad som nu sker är att den brasilianska härskande klassen har beslutat sig för att ta tillbaka makten från arbetarpartiet.

Efter deras kumpaners framgångar i andra latinamerikanska länder vädrar de morgonluft, och ska bli av med Dilma Rousseff till varje pris.

De har förlorat alla val sedan 2002, så nu försöker de med andra metoder.

Till sin hjälp har de en talman som själv är involverad i korruptionsskandalen, en domare som bedyrat ”Jag ska krossa Dilma”, pentekostala rörelser, den gamla kupphögern samt landets samlade media.

Brasiliens största tv-kanal, ”TV Globo” har dag efter dag uppmanat brasilianarna att ta till gatan för att demonstrera mot Dilma Rousseff. Kanalen kallas nu i folkmun för ”TV Golpe” (kupp-tv) för sin roll i att hetsa befolkningen mot Dilma Rousseff. Fadern i ägarfamiljen Morinho stödde militärkuppen 1964 och sonen står inte långt därefter.

Precis som i många andra länder i semi-periferin med en liten elit, är de privata medierna megafoner för oligarkins intressen. Reportrar utan gränser rankar Brasilien som 104 i världen vad gäller pressfrihet. Anledningen är att ”ägarskapet inom media är koncentrerat till stora industrifamiljer som ofta är nära den politiska klassen”. Enligt en nysläppt rapport från organisationen ägs i stort sett alla radiostationer, tidningar, tv-kanaler och lokala medier av 30 familjer som nu alla kampanjar för att avsätta Dilma Rousseff. Som de genomgående refererar till som ”kvinnan som skriker.”

 Den som inte insett att det är politiska skäl som ligger bakom kan titta på sändningen då parlamentet beslutade att ställa Rousseff inför riksrätt.

Där kan man också bevittna hur politikern Jair Bolsonaro motiverar sin röst med att hylla den överste som ansvarade för tortyren av Dilma Rousseff under militärdiktaturen.

 

Lars Palmgren skrev nyligen i ETC att detta är något helt annat än en verklig statskupp. En verklig statskupp, menar han och många andra, är en blodig affär som involverar tortyr – detta håller sig inom lagen och är alltså något helt annat.

Det är att missa att kupperna ändrat form sedan år 2000.

Naturligtvis vill den härskande klassen i Latinamerika, precis som i Sydeuropa, gärna undvika de scener med tanks som gjorde dem ökända under flera decennier. Poängen med en kupp är ju inte att folk ska lida – det finns inget självändamål i det – utan att ta över den ekonomiska och politiska makten. Idag är det därför vanligare att ta till vad som kallats ”mjuka statskupper”. Att ersätta de folkvalda med bankchefer och teknokrater, att blockera demokratiska beslut genom centralbanker eller domstolar eller att begagna mediedrev.

 Det finns många fördelar med detta: en militärkupp går inte att missförstås, och tanks skrämmer idag mer än de imponerar. De mjuka statskupperna agerar genom att förvirra – ingen vet riktigt vad som skett och anledningarna kan lätt trasslas bort i komplicerade dokument. Man uppnår önskade mål utan diskussioner om demokrati. Det ser ut som att vänstern fallit på eget grepp. Ingen ser det osynliga fallrepet.

 Vad som står på spel är en progressiv framgångssaga som började då Arbetarpartiet tog makten. Landet som förr styrdes av en liten elit medan resten levde i fattigdom, har påbörjat sin väg mot jämlikhet. 40 miljoner människor har lyfts ur fattigdom, minimilönerna har höjts 14 procent, BNP har fyrdubblats.

 

På senare år har tillväxten saktat in. Den låg på 7.9 procent 2010 och är nu nere i runt 1 procent och det är klart att det känns, även om det till stor del styrs av krafter utanför politiken. Detta betyder inte att Dilma Rousseff eller det styrande Arbetarpartiet inte skulle gjort något fel. Mycket av missnöjet hänger också kvar sedan protesterna emot dyra byggprojekt som VM och OS som slukat enormt mycket pengar. Men titta på klipp från de demonstrationer som sägs vara ”folkliga” och ni kommer enbart se vita människor ur övre medelklassen. Det är samma reaktionära och antidemokratiska krafter som är på krigsstigen i Venezuela. Där kräver de straffrihet för politiskt motiverade mord och andra brott genom lagförslaget ”Ley de Amnistía”. Först tänker de rösta igenom den, sedan tänker de fälla Nicolás Maduro. 

När antidemokrater ändrar sin taktik, måste demokrater uppdatera sin analys. Det håller inte att stå och spana efter tanks: nu gäller att reagera så fort en mjuk statskupp är på väg.

 En fråga vi kan ställa oss är: Varför är den svenska regeringen så tyst?

När kommer protesten mot att demokratin kränks i Brasilien?