Debatt. .

2014-11-25 06:08
”Utifrån Socialstyrelsens beräkningar vet vi att ca 75 000 kvinnor i Sverige varje år utsätts för våld i en nära relation.” Bild: Heiko Junge/Scanpix Norge/TT
”Utifrån Socialstyrelsens beräkningar vet vi att ca 75 000 kvinnor i Sverige varje år utsätts för våld i en nära relation.”

Vi kräver nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor

Det är oacceptabelt att samhället inte kan reagera och agera starkare på ett fenomen som uppenbarligen är omfattande och förödande på alla plan, skriver Emma Larsson, Libertad Rós Ruiz Costa, Jenny Bolting, Kajsa Larsson och Hoda Yones.

Som barn får vi tidigt lära oss att det är fel att slåss. Samtidigt får vi också lära oss att denna regel gäller mer för vissa än för andra. Regeln har undantag och mest undantag har pojkar och män som får höra att de inte får slåss men att det ändå ingår i uppgiften som ”riktig” pojke, senare man, att kunna utöva våld. Vårt samhälle befinner sig i paradoxen av att fördöma våld samtidigt som våld glorifieras och ses som ett ofrånkomligt faktum.

Våld är inte ofrånkomligt. Våld kan bekämpas, utan att använda våld som metod. Ofta läggs ansvaret för våldet på förekomsten av hormonet testosteron, men detta är inte hela förklaringen. Störst ansvar och skuld bär samhällsnormer och ovilja till ifrågasättande och förändring.

I dag den 25:e november uppmärksammar vi FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Dagens namn ger utrymme till offren för våldet, men inte dess förövare. I majoriteten av de fall då en kvinna utsätts för våld är förövaren en närstående man. Vi vet att våldet är omfattande, vi vet att det är dödligt och vi vet att det får oerhörda personliga och samhälleliga konsekvenser. Vi vet att det gjorts, och görs, ständiga försök att uppmärksamma frågan för att ge den det gehör som krävs för verklig förändring, men att förändringen uteblir. Det saknas inte kunskap om våldet, dess orsaker, dess konsekvenser eller dess kostnader, men alla är uppenbarligen otillräckliga för att frambringa de förändringar som krävs för att våldet ska upphöra. Genom passivt motstånd – att ge läpparnas bekännelse till frågans allvar men utan att backa upp med konkreta åtgärder – tillåts våldet fortgå. Vi, de undertecknande, vill nu uppmärksamma 25 november 2014 genom att fråga: vad krävs för att genomdriva de nödvändiga förändringar som gör att våldet upphör?

Utifrån Socialstyrelsens beräkningar vet vi att ca 75 000 kvinnor i Sverige varje år utsätts för våld i en nära relation (som jämförelse motsvarar det i princip hela Kristianstads befolkning på 81 000 personer).

• Vi vet att i genomsnitt 17 kvinnor varje år dödas av en man de har, eller har haft, en relation med.

• Vi vet att 200 000 barn i Sverige bevittnat våld i hemmet, och att hälften av dem gör det ofta.

• Vi vet att fyra män varje år beräknas begå självmord i samband med att de dödar en partner eller före detta partner.

• Vi vet att samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor beräknas till fyra miljarder per år.

• Vi vet att ca 2 000 barn varje år bor med sin mamma på en kvinnojour.

•Vi vet att var femte vuxen kvinna utsatts för allvarligt sexuellt våld.

• Vi vet att fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld orsakar både fysiskt och psykiskt lidande, ofta i många år efter övergreppen.

Eftersom kunskapen inte saknas tvingas vi utgå från att det som saknas är viljan till förändring. Det är oacceptabelt att samhället inte kan reagera och agera starkare på ett fenomen som uppenbarligen är omfattande och förödande på alla plan. Vi ser positivt på att regeringen meddelat att landets kvinnojourer får ytterligare 100 miljoner i stöd de kommande fyra åren, men menar att detta inte räcker för att åstadkomma nödvändig förändring. Därför kräver vi nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor. Vi kräver att nolltoleransen genomsyrar hela samhället, alla nivåer av beslutsfattande, myndigheter, förvaltning och utbildning.

•Vi kräver reella satsningar på förebyggande arbete och omfattande fokus på våldets orsaker.

• Vi kräver omfattande satsningar på genuspedagogik, inklusive normkritisk pedagogik, och genuskunskaper inom samtliga utbildningsinstanser.

• Vi kräver en omvärdering av hur vi ser på kön, och hur vi gör kön i vårt samhälle.

• Vi kräver omfattande och genomgripande arbete för att ifrågasätta mansnormen och våldets betydelse för mansrollen.

• Vi kräver en uppgörelse med de myter som florerar kring våldet mot kvinnor, myter som får till konsekvens att våldet trivialiseras.

• Vi kräver att vi på allvar börjar prata om makt och normer, vem som vinner makt genom de normer som finns och vem som förlorar – vi kräver en omfördelning av makten.

• Vi kräver nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor och åtgärder om backar upp detta ställningstagande.

• Vi kräver ett slut på våldet.

 

Emma Larsson, Ordförande Malmö Jämställdhetsbyrå

Libertad Rós Ruiz Costa, Ordförande UN Women Nationell kommitté, lokalförening Malmö

Jenny Bolting, IOGT-NTO Malmö

Kajsa Larsson, Ordförande Malmö högskolas feministiska förening

Hoda Yones, Ledamot Malmö FN-förening

Fotnot: Undertecknade är medvetna om att det förekommer våld i alla typer av nära relationer, att alla kön utsätts för våld och att alla kön begår våld. Vi har ingen avsikt att på något sätt förringa detta våld, utan ser det som oerhört viktigt att det uppmärksammas och bekämpas. Just denna dag, 25 november, tillägnas att uppmärksamma just mäns våld mot kvinnor och därför väljer vi att belysa den problematiken i just denna artikel.