Debatt: Natoanhängarna vädrar morgonluft

Det pågår en lång och oärlig process med att smygansluta Sverige till Nato, skriver Lars Drake.

Natoanhängarna flyttar fram sina positioner. Sverige ska gå med i Natos snabbinsatsstyrka. Det är ett viktigt steg i den långa och oärliga processen med smyganslutning till Nato. Befolkningen är mot, men stora delar av den politiska eliten är för ett Natomedlemskap, därav smygandet.

Det som gör att Sverige inte redan har sökt fullt medlemskap är att Moderaterna och Folkpartiet vill ha med Socialdemokraterna som inte vill ta steget från de facto till formellt medlemskap så länge opinionen är emot. Det innebär att vi kan förvänta oss mer propaganda för svensk anslutning till Nato den närmaste tiden.

Natoanhängarnas budskap är att Ryssland upprustar och Natoländerna i Västeuropa nedrustar och att vi i det hotade lilla Sverige inte kan klara ett angrepp från Ryssland utan stöd från Nato. Väldigt få hävdar att hotet skulle vara akut, men att Ryssland har förmåga att angripa är anledning till oro för flera debattörer.

Tyskland har också förmåga att angripa Sverige, men det nämns inte som ett hot. Extrema nationalister skulle kunna ta makten i Tyskland efter en djup ekonomisk kris och sedan föra en expansionistisk politik. Tyskland har startat storkrig i modern tid, men inte Ryssland. Tyskland är idag stabilare än Ryssland, men den här typen av scenarier kan inte uteslutas.

I debatten förekommer som vanligt överdrifter, men det största problemet är att vissa basala fakta nästan helt lyser med sin frånvaro. Är vi hotade? När det kalla kriget avslutades skedde en allmän nedrustning i Öst och i Väst. Det tog dock inte så många år innan båda sidor återigen ökade sina försvarsanslag.

Den relativa kapaciteten mellan Nato och Ryssland, mätt som utgifter för militära ändamål 2012, är 100 till 9, det vill säga Natoländernas sammanlagda utgifter är mer än tio gånger så stora som Rysslands. Den europeiska delen av Nato, det vill säga utom USA och Kanada, har tre gånger så höga militärutgifter som Ryssland (SIPRI, 2013). Det vore naturligtvis självmordspolitik om Ryssland skulle angripa västeuropeiska länder. Det faktum att båda sidor kan slå tillbaka om de blir angripna med kärnvapen gör att ingendera sidan vill ta det steget.

Det finns andra indikatorer för militär kapacitet, såsom antalet aktiva militärer, tanks, missiler, flygplan, hangarfartyg, u-båtar och så vidare. För att få en rättvisande bild bör sådana faktorer sammanvägas och hänsyn tas till kvalitet. Analyser av denna typ har gjorts och resultaten avviker inte dramatiskt från det enkla måttet baserat på hur mycket pengar som satsas.

Natoanhängarna har inte förklarat varför det skulle vara fördelaktigt att liera sig med en supermakt i ekonomisk och politisk nedförsbacke, om än fortfarande militärt mycket stark. Man kan jämföra med Sveriges nära förhållande till Tyskland under 1930- och 40-talen och fråga sig om det var moraliskt försvarbart. USA har startat krig i strid mot FN-stadgan, gett militärt stöd till ett flertal diktaturer, torterat och avrättat människor i andra länder. På vilket sätt skulle vår säkerhet öka om vi blir formellt sammankopplade med en sådan makt? Vi kan uppfattas som medskyldiga till brotten och övergreppen och därmed riskera terrorangrepp.

Sverige borde återgå till att ställa upp i FN:s fredsbevarande insatser i stället för Natos snabbinsatsstyrka. Vi skulle kunna ha en betydande roll som medlare i världens konflikter, men det förutsätter att vi är alliansfria. Sådana insatser skulle medföra en ökad säkerhet för Sverige och övriga världen.

Lars Drake