Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Kuba visar oss att socialism utan demokrati inte fungerar

Dagens ETC.

”Det måste gå att se den kubanska revolutionens enorma påverkan och inspiration för mängder av människor världen över utan att samtidigt släta över brott mot mänskliga rättigheter och avsaknad av demokratiska styrelseformer.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Efter Fidel Castros bortgång skrev journalisten Oisín Cantwell på twitter: ”Castro dör och alla intar de förväntade positionerna. Vad ni tråkar ut mig.” Och det stämde i varje fall till en del. Varje försök att beskriva Castro som något mer än en diktator som förtryckte sitt folk slogs ned med frenesi och med hjälp av otaliga nättroll. Historieskrivningen är ju viktig för vilka möjligheter framtiden ska bära med sig. 

Men även en diktatur har rätt till en nyanserad historieskrivning. Att jämföra Castro med Stalin är exempel på okunskap och tendentiös historieskrivning. Lika felaktigt vore det att måla utvecklingen i det kubanska samhället i ljusa pastellfärger. Det måste gå att se den kubanska revolutionens enorma påverkan och inspiration för mängder av människor världen över utan att samtidigt släta över brott mot mänskliga rättigheter och avsaknad av demokratiska styrelseformer. Att kunna tänka fler än en tanke samtidigt är nödvändigt om vi ska förstå Kuba och Castro. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För en socialist borde utgångspunkten vara den lärdom som försöken att bygga socialism utan demokrati redan gett: det går inte. Socialism utan demokrati är en omöjlighet eftersom själva grunden för socialismen är folkstyre och folkstyret kräver rätten att organisera sig och yttra sig fritt. 

Socialister och kommunister har historiskt undervärderat betydelsen av att människor haft möjligheten att vara oppositionell. Målet – ett socialistiskt samhälle – ansågs som så oändligt mycket viktigare än varje människas rätt att fritt uttrycka sin mening, trots att den frigörelse som socialismen borde innebära därigenom omöjliggjordes. Inget samhälle som vill anses som progressivt förbjuder facklig verksamhet eller försvårar för människor att ta till stridsåtgärder för att förbättra sina villkor.

Det går därför inte att värdera Castro eller det kubanska samhället utan att ta hänsyn till den tystnadens kultur som råder i ett samhälle där människor övervakas och fråntagits rätten till allsidig information. Castro har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. 

När jag var i Havanna på Interparlamentariska unionens konferens 2001 kom jag i kontakt med en man som ville berätta om hur han förvägrades rätten att tala med turister. Vi var därför tvungna att hålla oss borta från de vanligaste turiststråken och tog en fika på en bakgata där han visade mig sin senaste böteslapp som han fått för att han talat med en utlänning. Ett sådant samhälle upphör att utvecklas eftersom det bygger på rädsla och underordning.

Samtidigt gör många högerdebattörer samtiden omöjlig att förstå när de till varje pris vill förneka att Kuba och Castro fungerat som inspirationskälla för miljoner fattiga människor världen över. Och det beror naturligtvis på att högern lider av samma selektiva blindhet gentemot de ”odelbara” och ”okränkbara” mänskliga rättigheterna som en del socialister och kommunister gjort i historien. Men denna gång riktar sig oförmågan att se mot de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som bland annat omfattar rätten till utbildning och sjukvård. 

Att analfabetismen är utrotad i Kuba, men inte i Haiti eller Jamaica, är ingen slump. Att medellivslängden är högre för kubaner än för medborgare i USA borde rimligtvis förtjäna ett och annat höjt ögonbryn även från den mest aggressiva högern. 

Och hur kan högern förklara att människor i kåkstäderna i Bogotá och Sao Paolo ser upp till Kuba trots att dessa fattiga haft tillgång till allsidig information och borgerliga media? Är det så att fattiga människor har någon naturlig vurm för diktatur?

Med så slöa analyser kan högern aldrig förklara det faktum som borde vara helt okontroversiellt att upprepa: Castro och den kubanska revolutionen har inspirerat mängder av människor till kamp för sociala rättigheter och mot imperialistisk överhöghet. Att bryta med USA:s krav på den enda vägens ekonomiska politik (som förutsätter att människor tvingas arbeta till undermåliga villkor för att garantera vinster i storföretag) var Kubas största förtjänst i historien. Den banade väg för en social rättvisekamp mot militärdiktaturerna i Syd- och Mellanamerika.

En sådan kamp har av nödvändighet också blivit en kamp mot USA:s inflytande. USA har genom historien aldrig brytt sig särskilt mycket om vikten av demokrati i andra länder så länge amerikanska storföretag kunnat fortsätta att profitera på råvaror och marknader.

USA hade aldrig några problem med den korrupta Batistaregimen på Kuba. Apartheid i Sydafrika och Rhodesia ansågs som acceptabel eftersom den garanterade amerikanska företag makt och inflytande över ekonomin. Däremot var en folkvald president som Salvador Allende dödsdömd av amerikanska makthavare när han började ifrågasätta multinationella företags rätt att plundra Chile.

Den amerikanska blockaden har slagit hårt mot den kubanska ekonomin och väsentligt försvårat uppbyggnaden av ett rättvist samhälle. Det var också själva syftet. Ett land och ett folk som vågade sätta sig upp mot USA:s överhöghet får inte tillåtas att nå framgång. 

För att förstå varför Nelson Mandela hyllade Kuba, varför människor sörjer Castros död över hela världen och varför Kuba på riktigt fungerat som symbol och inspirationskälla räcker det inte att lyfta fram avsaknaden av demokrati och brist på yttrandefrihet och organisationsfrihet.

Det borde vara helt okontroversiellt att påpeka, men i den svenska debatten är det i vissa delar tvärtom ett skäl till stor upprördhet. Och kanske bygger den upprördheten på samma politiska utgångspunkter som USA:s historiska motstånd mot det kubanska samhällsbygget. 

Tänk om även svenskarna skulle anse att stora företags rätt att berika sig på naturrikedomar och människors arbete skulle ifrågasättas? 

Förhoppningen nu är att de ärligt kämpande oliktänkande, homosexuella, politiskt och fackligt aktiva oppositionella förmår utveckla landet till en demokrati utan att privilegiesamhället återuppstår.