Ungerns val sjuder i en geopolitisk gryta

Opinionsmätningarna inför Ungerns parlamentsval den 12 april svänger som om varje institut smakade på samma gulasch men ändå beskrev helt olika smaker. Vissa ger Peter Magyars oppositionsparti Tisza ett försprång på 20 procentenheter, medan andra, med kopplingar till Viktor Orbáns regerande Fidesz, ger premiärministern en ledning på tio.

Avståndet mellan siffrorna talar för sig självt. Det vi ser är inte bara metodologiska skillnader, utan ett märkligt ekosystem där opinionsmätningar samtidigt fungerar som vetenskapligt verktyg, kommunikationsstrategi och politiskt vapen.

Och osäkerheten slutar inte där – slutspurten i valrörelsen börjar allt mer likna en geopolitisk thriller.

Enligt VSquare har Rysslands president Vladimir Putin gett ett team av politiska operatörer i uppdrag att bistå Viktor Orbáns valkampanj. Operationen uppges ledas av Sergej Kirijenko, en person som i fjolårets val i Moldavien kopplades till röstköpsnätverk och trollfabriker med syfte att påverka det politiska landskapet. Källor uppger att Kirijenkos tremannateam anlände till Ungern med diplomatiska pass och nu samordnar mediepåverkan och andra kampanjinsatser från den ryska ambassaden.

Om uppgifterna stämmer är valet inte längre bara en inrikespolitisk strid, utan en del av ett större geopolitiskt spel.

Ändå kvarstår en avgörande fråga:

Vad händer om Viktor Orbán förlorar?

Allt hänger på marginalerna. En knapp seger för Tisza skulle kunna utlösa en rad åtgärder från regeringspartiet för att försvåra eller fördröja maktöverlämningen. Anklagelser om valfusk, rättsliga processer och krav på omräkning kan snabbt dyka upp.

Det är inte ovanligt att auktoritära ledare slår tillbaka när de pressas.

För många läsare lär detta kännas obehagligt bekant. Det var exakt samma spelbok som Donald Trump använde när han felaktigt hävdade att presidentvalet 2020 hade blivit ”stulet”. Därefter följde en våg av stämningar för att ogiltigförklara rösträkningar i nyckeldelstater och, än mer anmärkningsvärt, försök att pressa lokala tjänstemän att ändra valresultat.

Ungerns institutionella arkitektur erbjuder gott om verktyg för att sätta sådana strategier i verket, kanske med framgång: en politiskt foglig författningsdomstol, lojala personer på nyckelpositioner och ett noggrant uppbyggt juridiskt minfält.

Även mer drastiska åtgärder kan inte uteslutas. Det är inte ovanligt att auktoritära ledare slår tillbaka när de pressas. Orbáns allierade Jair Bolsonaro är ett talande exempel. Den tidigare brasilianske presidenten avtjänar i dag ett 27-årigt fängelsestraff för att ha organiserat ett kuppförsök efter sin förlust i presidentvalet 2022. Att utlysa undantagstillstånd, dra ut på valprocessen eller blockera institutionella förfaranden är alla verktyg som ett starkt centraliserat politiskt system kan ta till när den egna överlevnaden står på spel.

Samtidigt finns ett annat scenario som fortfarande är möjligt – ironiskt nog på grund av det valsystem som Orbán själv har utformat.

Ungerns valsystem, där vinnaren tar mer, innebär att ett parti i teorin kan säkra två tredjedelars majoritet i parlamentet med mindre än 50 procent av rösterna. Om Peter Magyars Tisza-parti däremot bara skulle få en enkel majoritet kan regeringspartiet till slut komma att lämna över makten. Inte för att systemet plötsligt har återfunnit sin demokratiska självkorrigering, utan för att en politisk comeback för Orbán då fortfarande vore fullt möjlig.

Modern politik erbjuder många sådana exempel. Silvio Berlusconi, Benjamin Netanyahu, Donald Trump – och i regionen Robert Fico och Andrej Babiš – visar alla att ett valnederlag inte nödvändigtvis är slutet på en politisk karriär.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan dessa ledare och den ungerske premiärministern. Ingen av dem har byggt upp en infrastruktur lika omfattande och djupt förankrad som den Orbán har skapat under de senaste tre decennierna.

Denna infrastruktur består av flera lager: ekonomiska och finansiella resurser, ett omfattande medieimperium, lojala personer på juridiskt skyddade nyckelpositioner samt en noggrant uppbyggd och generöst finansierad elit – från influencers till akademiker, från idrottare till politiska kommentatorer.

Tillsammans bildar de ett disciplinerat nätverk som ger ett betydande strukturellt övertag när det gäller att behålla eller återta makten.

Det är här den verkliga paradoxen träder fram.

Systemets motståndskraft stärks ytterligare genom att oberoende institutioner successivt försvagas eller marginaliseras. Vissa har lagts ned, andra köpts upp, och ytterligare andra har gjorts verkningslösa genom ekonomiska påtryckningar.

Denna inhemska maktkonsolidering speglas av en medveten geopolitisk strategi. Orbáns oproportionerligt nära relationer till Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping är inte bara diplomatiska manövrar. De ingår i ett ramverk där Ungerns medlemskap i EU används som ett förhandlingskort gentemot auktoritära makter. Genom att försvaga EU:s sammanhållning och prioritera banden till Moskva och Peking på sina allierades bekostnad strävar Orbán efter ett geopolitiskt inflytande som sträcker sig bortom landets gränser.

Och det är här den verkliga paradoxen träder fram.

Samtidigt som Ungern kan vara på väg mot ett läge där Orbáns nederlag framstår som möjligt, vinner just de idéer som har cementerat hans makt mark i flera av Europas stora politiska system. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien rör sig teman som tidigare hörde hemma i den politiska periferin – suveränitetspolitik, migrationsoro och mobilisering kring kulturell identitet – allt mer in i huvudfåran.

Historien har en förkärlek för ironi. Efter att Orbán till slut förlorar makten i Ungern kan europeiska väljare mycket väl komma att serveras nationella rätter tillagade efter hans politiska recept.