Att Forssell blandar ihop migrationsbegreppen är ingen slump

När regeringen, med migrationsminister Johan Forssell (M) i spetsen, konsekvent suddar ut skillnaderna mellan olika former av migration och reducerar allt till ett diffust “migrationskaos”, förskjuts hela samtalet. Det är inte slarv. Det är ett sätt att göra komplexa frågor enklare än de är och att slippa stå för vad politiken faktiskt innebär.

Istället för att tala klarspråk om vad kvotflyktingsystemet är, och vilka konsekvenser neddragningarna får, glider resonemangen över i mer allmänna beskrivningar av asylinvandring och “migrationstryck”. Det är ingen oskyldig sammanblandning. Den förskjuter debatten och gör det möjligt att motivera kraftiga nedskärningar i en av de mest ordnade formerna av migration med argument som hör hemma i en helt annan diskussion.

Kvotflyktingar är inte en del av ett diffust och svårkontrollerat inflöde. Det handlar om människor, utvalda av FN, som identifieras och väljs ut i förväg - ofta efter lång tid i flyktingläger eller andra mycket utsatta situationer där alternativen i praktiken saknas. Hela processen bygger på förutsägbarhet: urval, uppehållstillstånd, säkerhetskontroller och praktiska förberedelser sker innan ankomst, och kommunerna vet i god tid vilka som kommer. Det är ett system utformat för att skapa ordning och reda där alternativet annars är otrygghet och irreguljära vägar.

Mot den bakgrunden är det inte bara missvisande att beskriva kvotflyktingar som en belastning eller ett okontrollerat tryck – det förvrider hela bilden av vad dagens migrationspolitik faktiskt innebär. I praktiken är kvotsystemet idag den enda fungerande vägen för en ordnad och laglig migration till Europa.

Samtidigt har mottagandet redan minskat kraftigt. Att gå från 5 000 till 900 kvotflyktingar förändrar inte migrationen i Europa eller de strukturella utmaningar som ofta lyfts i debatten. Det som förändras är något betydligt mer konkret: vilka människor som ges en väg till skydd och vilka som stängs ute.

I en redan polariserad fråga riskerar det att ytterligare underminera förtroendet för politiken.

Det är också här den politiska skiljelinjen blir tydlig. Frågan om kvotflyktingar handlar ytterst inte om systemets funktionalitet, utan om vilken roll Sverige är berett att ta i det internationella ansvaret för människor på flykt. Kvotflyktingsystemet är idag det enda verktyg som möjliggör ett ordnat och kontrollerat mottagande.

Att montera ner det kan inte förklaras med kapacitetsbrist. Det är ett medvetet politiskt val att dra sig undan och att låta de mest utsatta betala priset.

Problemet uppstår när dessa prioriteringar inte redovisas öppet, utan bäddas in i en retorik där olika migrationskategorier flyter samman. När begreppen glider blir konsekvenserna svårare att urskilja, och det demokratiska samtalet förlorar i tydlighet. I en redan polariserad fråga riskerar det att ytterligare underminera förtroendet för politiken.

Från Cuf menar vi att en hållbar migrationspolitik måste vila på både realism och tydliga principer. Det kräver att olika former av migration hålls isär i analysen och att lagliga, ordnade vägar till skydd stärks, inte avvecklas. I en tid då allt fler människor befinner sig på flykt är det orimligt att just de mest kontrollerade systemen monteras ner.

Därför vill vi åter höja kvoten till minst 5 000 kvotflyktingar. Inte som en symbolhandling, utan som ett konkret uttryck för ansvar – för människor i utsatthet och för ett fungerande internationellt samarbete.

Svensk migrationspolitik behöver mindre begreppsförvirring och mer intellektuell hederlighet. Först då kan vi föra den diskussion som frågan kräver – och fatta beslut som vi också är beredda att ta ansvar för.