Debatt: "En samtyckeslag skulle inte ge fler fällande domar"

Efter Hovrättens friande dom i våldtäktsmålet från Lund kokar känslorna. Den förståeliga kritiken av utgången i målet mynnar tyvärr ut i en yvig politisk debatt där vettiga förslag blandas med rena tokerierna, skriver Lina Hjorth, jurist och riksdagskandidat för Vänsterpartiet.

Katerin Mendez, riksdagskandidat för Fi, vill slå ett slag för en samtyckeslagstifning. Innan jag kommer in på otillräckligheten med en sådan lagstiftning måste jag bemöta direkta felaktigheter. Mendez skriver bland annat att en samtyckeslagstiftning innebär ”en förskjutning av bevisbördan från offer till gärningsman” och att gärningsmannen ska hållas ansvarig för att ”bevisa hur denne har försäkrat sig om att det fanns ett samtycke”.

Det här är anmärkningsvärt. För det första ligger bevisbördan inte på brottsoffret idag och för det andra skulle det även med en samtyckesreglering vara åklagaren som har bevisbördan. Tack och lov. Det är en fundamental rättsprincip att en åtalad inte ska behöva bevisa sin egen oskuld. Jag tror och hoppas att Mendez och Fi inser detta och att hennes skrivningar var ett utslag av missförstånd snarare än en aktiv vilja att undergräva mänskliga rättigheter, som faktiskt även måste gälla eventuella våldtäktsmän. Tyvärr rör den här typen av felaktiga beskrivningar till debatten på ett sätt som missgynnar en konstruktiv diskussion om hur lagstiftning och rättsväsende skulle kunna utvecklas.

Nu vidare till vad en samtyckeslagstiftning skulle innebära på riktigt. Svaret är: Förmodligen inte särskilt mycket. Vi kan hoppas att det skulle ha en normerande effekt men det finns inte mycket som tyder på att det i någon större utsträckning skulle leda till fler åtal eller fler fällande domar.

En samtyckesreglering är en förändring av brottets objektiva sida, beskrivningen av vad som ska vara uppfyllt för att det ska röra sig om en våldtäkt. För att gärningspersonen ska kunna straffas krävs det dock att denne dessutom agerat med uppsåt. Och det är ju här den nu diskuterade Lunda-domen gått på grund (liksom i princip alla omdiskuterade fall den senaste tiden). Det kryllar av exempel med grova våldtäkter där domstolen varit helt ense om att det objektivt sett rört sig om våldtäkter men inte tyckt sig kunna visa att gärningspersonen har fattat det.

Här hjälper inte en samtyckesreglering. Något som dock skulle kunna hjälpa är att helt enkelt inte kräva något uppsåt. För flera andra gärningar är det en självklarhet att komplettera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott. Exempelvis kräver mord uppsåt medan det för ”vållande till annans död” är frågan om oaktsamhet. Detta skulle mycket väl gå att applicera på våldtäkter. I Norge har grov oaktsam våldtäkt funnits i drygt tio år och det börjar onekligen bli dags att utvärdera grannlandets lagstiftning och se om vi inte kan låta oss inspireras.

Skulle det gå att införa en samtyckesreglering och oaktsamhet samtidigt? Ja, det är vad Vänsterpartiet föreslår.

Så en sista brasklapp. Det anmäls ca 18 000 sexualbrott varje år i Sverige, vilket bara är en bråkdel av alla upplevda sexualbrott. Av de anmälda brotten leder anmärkningsvärt få till åtal. De domar vi diskuterar är alltså toppen på ett gigantiskt isberg. De stora skillnaderna mellan hur många anmälda brott som leder till åtal i olika polisdistrikt tyder på att en förändring i polisens arbete med sexualbrott är en nyckelfråga. Jag välkomnar en fortsatt feministisk debatt om hur lagstiftning och rättsväsende kan förbättras men hoppas också att vi blir bättre på att kika bakom lagstiftningen och diskutera botten på isberget. Alla våldtäkter som aldrig anmäls. Alla övergrepp i det fördolda. Det långsiktiga arbetet för att övergrepp inte bara ska hanteras bra av rättsväsendet utan aldrig någonsin inträffa.