Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Ekonomerna blundar för kolonialismen

”Några hundra tusen flyktingar hit eller dit ändrar inte på de globala strukturer som gör att vårt välstånd och deras kaos är två sidor av samma mynt”, skriver Alf Hornborg.
”Några hundra tusen flyktingar hit eller dit ändrar inte på de globala strukturer som gör att vårt välstånd och deras kaos är två sidor av samma mynt”, skriver Alf Hornborg. Bild: Bild: Ola Torkelsson/TT

Dagens ETC.

Den ekonomiska världsbild som formar vår syn på globala sammanhang blundar systematiskt för orsakerna till de klyftor och konflikter som i andra världsdelar alstrar drömmar om ett bättre liv i Europa, skriver Alf Hornborg.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Just nu tävlar européerna med varandra om hur solidariska de är med alla de som föds utanför Europa. Visst vill vi leva med föreställningen att Europa är berett att dela med sig av sitt välstånd. Men några hundra tusen flyktingar hit eller dit ändrar inte på de globala strukturer som gör att vårt välstånd och deras kaos är två sidor av samma mynt. Den ekonomiska världsbild som formar vår syn på globala sammanhang blundar systematiskt för orsakerna till de klyftor och konflikter som i andra världsdelar alstrar drömmar om ett bättre liv i Europa. För att förstå hur vi kunde bli så blinda måste vi skärskåda den moderna nationalekonomins framväxt.

De klassiska ekonomerna utgick ifrån att handelsvarornas substans hade betydelse för om ett visst handelsutbyte skulle betraktas som önskvärt eller moraliskt försvarbart. För merkantilisterna gällde det att behålla guld och silver inom landets gränser. De franska fysiokraterna på 1700-talet – som Quesnay och Turgot – menade att det var mängden åkermark som hade behövts för att framställa varorna som var avgörande för deras värde. Det tidiga industrisamhällets ekonomer – Smith, Ricardo och Marx – betonade i stället mängden nedlagt arbete. För alla dessa tidiga ekonomer kunde marknadsutbyte värderas moraliskt som mer eller mindre fördelaktigt eller rättvist.

Alla sådana föreställningar blev överflödiga i och med framväxten av den moderna neoklassiska nationalekonomin mot 1800-talets slut. För Marshall, Jevons och Walras blev huvudfrågan i stället hur utbud och efterfrågan bestämde varornas marknadspriser. Marknadsjämviktens matematik kom att helt överskugga frågor om handelns substans. Därmed kom också frågor om marknadens moral uteslutande att handla om huruvida prissättningen var fri eller inte, snarare än om vad det var som byttes.

Först nu, mer än ett sekel senare, börjar vi förstå hur knuten denna nya ekonomiska världsbild var till den brittiska kolonialism vars höjdpunkt den sammanföll med. Det viktorianska England behärskade en stor del av planetens yta. Vi brukar föreställa oss att det lilla landet var världens verkstad, som försåg de mindre utvecklade länderna med geniala nya uppfinningar och industriprodukter. Nu kan vi i stället se att Englands export av bomullsvaror inte bara möjliggjordes av slaveri och jordförstöring på de koloniala bomullsplantagerna, utan även finansierade dess import av varor som krävt utländska åkerarealer tiofalt större än hela Storbritanniens samlade markyta, och arbetsinsatser av människomassor tiofalt större än dess befolkning. Historikern Kenneth Pomeranz har i sin uppmärksammade bok The Great Divergence visat att det som drev Englands industrialisering var behovet av ekologisk avlastning. Vi kan alltså dra slutsatsen att ångmaskinen förutsatte slaveri och kolonialism. Annars hade den blivit kvar på ritbordet.

Nu har forskare inom det tvärvetenskapliga fältet ekologisk ekonomi kunnat visa att de ekonomiskt starkaste områdena i världen – USA, EU och Japan – systematiskt importerar mer ianspråktagen materia, energi, mark och arbetstid än de exporterar. Det vi kallar tillväxt och utveckling är alltså en skönskrivning av ojämnt utbyte. Men eftersom de flesta nationalekonomers begreppsvärld fortfarande begränsas av det viktorianska Englands tankeramar kan de över huvud taget inte föreställa sig ojämnt utbyte. Annat än om marknadens prismekanismer sätts ur spel. Blundandet för handelns substans är alltså liktydigt med blundandet för globala rättvisefrågor. Det finns ju nämligen ingenting som säger att tillgång och efterfrågan automatiskt ser till att utbytet av materia, energi, markavkastning eller arbetstid mellan olika delar av världen är jämnt eller rättvist. Tvärtom har under lång tid ansamlingen av sådana resurser i USA, EU och Japan blivit självförstärkande. Det kallas teknisk utveckling. Dess polariserande konsekvenser för världssamhället syns tydligt på nattliga satellitbilder. Klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar allt mer. Och de syns från yttre rymden.

I en liten artikel i tidskriften Ecological Economics har Christian Dorninger och jag nyligen visat att det ojämna utbytet av fysiska resurser fortsätter, och helt undgår den neoklassiska nationalekonomins ögon. Särskilt tankeväckande blir det när vi beräknar nettoimport av nedlagda arbetstimmar per capita. Ett av våra diagram visar nämligen att importen av ”personårsekvivalenter” (antalet nedlagda årsarbetsverken) per capita till Europa år 2007 var sju gånger större än exporten. Vad innebär detta? Att varje genomsnittligt europeiskt hushåll har utländska tjänare som osynliggörs av världsmarknaden och därmed hamnar utanför nationalekonomins synfält. Flyktingströmmarna till Europa är bara en krusning på orättvisornas djupa hav.

Hur länge ska nationalekonomin fortsätta att vara kolonialismens ideologi? När ska den börja bidra till lösningen av de globala hållbarhets- och rättvisefrågorna, i stället för att blunda för dem?

 

 

 

 

00:00 / 00:00