Håller världen på att gå under?

Ett kort svar på fråan är ”ja”. Människans produktion jorden runt har skapat sådana störningar i världens ekologi och klimat att hela de ekonomiska och politiska systemen hotas. Gör vi inget förstörs vår värld. Självklart inte jorden i sig (planeten klarar sig), men vi är människor och vårt intresse är att bevara och utveckla människans liv på jorden. De framgångar människan sett i form av ökad rikedom, framför allt visad genom bättre hälsa, lägre barnadödlighet och det enkla faktum att vi är fler än någonsin, är nu hotade.

Och det ekonomiska systemet har hittills varit helt oförmöget att hantera hotet. Vi skulle vilja påstå att det privata kapitalägandets makt och de regeringar som stöder den har visat sin stora oförmåga.

Vi hävdar att det är finanskapitalets kortsiktighet som hindrar människor från att göra de nödvändiga förändringarna och att det är en politik som bromsat omställningen som idag borde sitta på de anklagades bänk.

Klimatkonferenser jorden runt med ”världens ledare” har gång på gång visat samma ledarskaps misslyckande. Nationalism och uppslutning kring de egna ekonomiska makteliterna har fått företräde framför gemensamma åtaganden för att lösa klimathotet.

Mest frapperande för oss är hur ”världens mäktiga” på några veckor klarade av att skicka in 17 000 miljarder dollar för att ”rädda bankerna” 2008, medan man under 40 år varit oförmögen att ens enas om gränser för utsläpp, trots att insatserna på bara några år är lönsamma och positiva för alla utom den krets som idag äger bilindustri, oljebolag och banker.

Det här är ingen bok om klimathotet i sig, det finns mycket klok och spännande litteratur för den som vill granska hur klimathotet växer och hur de gränser människan har att arbeta inom ser ut. Vi vet ganska väl vad jorden ”tål” idag. Rättare sagt, vi vet med försiktighetsprincipen som grund vilka gränser vi inte vågar gå över när det gäller utsläpp.

Samtidigt är det omöjligt att diskutera ekonomi och maktlöshetssjukan, vilket är uppdraget för denna bok, utan att diskutera de ekonomiska konsekvenserna av politikens och ekonomins misslyckande vad gäller dessa gränser.

FN:s rapporter kring klimatförändringarna och det kommande klimathotet är en överväldigande, tung och dramatisk läsning. På i stort sett varje punkt har berättelsen blivit mörkare med åren, hotet större och insatserna som gjorts Allt mer otillräckliga. FN:s klimatrapporter är i grunden en berättelse om ett kontinuerligt misslyckande vars problem vi som lever i dagens värld lämnar över till framtida generationer att brottas med. Men det är inte som att ta hand om ett arbetslöshetsproblem eller lokalt miljöproblem. Klimathotet handlar om ett sammanbrott. För matproduktion, för energiproduktion, för finanskapitalet och för demokrati och försöken att skapa en rättvisare värld.

I tidigare upplagor av denna bok har vi diskuterat hotets bakgrund.

I denna upplaga byter vi nu ord till Klimatkrisen.

För det som händer på jorden, med värmeböljor, smältande glaciärer, oväder, skogsbränder, havsnivåhöjning… Allt detta är inget hot utan något som sker.

Hotet har blivit en pågående kris.

Om inte utsläppen stoppas kommer det mesta av den ekonomi och produktion vi ser idag inte fungera. Det är ett nutida problem, inte ett framtida.

Vi vänder oss samtidigt starkt mot de som tar klimatkrisen till intäkt för att ”backa utvecklingen”. Den omställning som måste ske innebär stora förändringar men om den innebär större fattigdom, lägre livslängd, mindre energi, mindre frihet och längre arbetstid så kommer det aldrig att fungera. Världen riskerar då en ny våg av nationalism, isolering och som slutresultat krig.

Därför är vi också djupt skeptiska till de inom miljö- och vänsterrörelser som diskuterar klimathotet utifrån en tes om att tillväxt och konsumtion på jorden ska minska. Vi tror det är en återvändsgränd som istället kommer ge dagens destruktiva ekonomiska makt möjlighet att fortsätta länge än.

Alla människor vill ha det bättre. Ingen vill att ens barn ska leva fattigare, mer isolerade och mer maktlösa än man själv. Att ge framtidens barn ett bättre liv än vi själva har är på sätt och vis hela poängen med ekonomin som sådan.

Finns det då inget hopp mot hotet? Kan vi vända det inledande svaret ”ja”, till ett rungande ”Vi klarar klimatkrisen”? Vi tror det.

Förstörelsen vi ser beror på människans egna beslut, vår ekonomis kortsiktighet, girigheten och politikens handfallenhet.

Men politik kan ändras.

Ekonomisk makt kan förändras.

Ny teknologi kan befria oss från utsläpp och nya ägandeformer kan skapa hållbara lokala samhällen.

Där är vi optimister i en rätt pessimistisk debatt.